American Football
Primavera Sound, 30/5 – 2015

Att kalla American Footballs nuvarande turné för återföreningsturné vore felaktigt i och med att bandet inte gjorde någon mer omfattande turné när det begav sig. Deras enda album, självbetitlade American Football från 1999, har genom åren uppnått kultstatus och ses idag som en av emogenrens absolut främsta och mest inflytelserika album. Precis som med Ride var det nog få som trodde att en återförening ens skulle ske, och att få se uppleva bandet live känns därför som ett privilegium. Efter en tids dreglande över videor som cirkulerat på internet är det äntligen dags att bege sig ned till den kritiserade Pitchforkscenen för att se Mike Kinsella & co – American Football.

Jag blir inte besviken, heller inte överväldigad. Det är uppenbart att bandet har roligt på scen, det är ju – precis som för oss – ett privilegium även för dem att få chansen att äntligen göra denna grej. Stämningen på scen är ganska loj, bandet pratar hellre med varandra än vad de pratar i mikrofonen och Mike Kinsella verkar inte riktigt vilja sjunga, det känns liksom påtvingat. Med det sagt är det verkligen inte dåligt, bara inte riktigt så bra som jag vill att det ska vara.

”Honestly I can’t remember all my teenage feelings” vrålar Kinsella och publik på Honestly? och för en sekund känns det som att vi befinner oss i Chicago 1999. På de flesta andra spår är vi kvar i Barcelona 2015. Inget fel med det, det är ju trots allt sanningen, men någon emotionell tidsresa bjuder bandet inte på. Låtlistan består främst av låtar från det självbetitlade albumet och fungerar förvånansvärt bra ur sin kontext. Det är nämligen inte albumet som framförs från början till slut som man skulle kunna önska, utan låtarna kastas om för att tjäna sammanhanget. Bäst förutom Honestly? är såklart Never Meant, det närmaste bandet någonsin kom till en emo-hit. Med en av världens bästa gitarrslingor blir låten, trots den loja inställningen av bandet, hur bra som helst. Jag har väntat på att se detta sen jag var 17.

Vi bjuds inte på en framtida klassiker, men heller inte en dålig spelning. Att få se det här bandet, de här låtarna, är stort nog. När jag vandrar hem från festivalområdet efter att ha dansat till Caribou är det inte Caribou jag tänker på, utan det är American Football. Ett rätt hyfsat betyg, trots allt.