Amon Amarth – Surtur Rising

Surtur Rising, Amon Amarth

Betyg: 9/10

Under 90-talet då den melodiska dödsmetallen skapades skiljde sig Amon Amarth lite grann från andra band i genren som In Flames, Dark Tranquillity och At The Gates. De hade lagt till ett slags viking sound i det hela, både i sina texter och i musiken, och de kom inte från Göteborg.

Men framförallt med facit i hand kan man se att det är det bandet som ändrat minst på sitt sound, och inte ens övergått till att spela mer mainstream musik. Inte en enda keyboard hörs på bandets åttonde studioalbum, och Johan Hegg är en av de sista som growlar som då, mörkare och skrovligare. Inte mycket har ändrats i bandet överhuvudtaget faktiskt. Bandet har samma uppsättning som de haft sedan andra skivan, och det mörka vikinga temat formar grunden för alla Sultur Risings tio låtar.

Men även utan keyboard passar bandet bättre än många in i den melodiska metal scenen med blandningen av kraftfulla och ljusa gitarrer. Även en stråkorkester smyger sig in The Last Stand of Frej och Doom Over Dead Men som inte många så pass tunga band brukar våga ha med.

Allt som allt har man lyckats skapa bandets bästa album, vilket inte är en liten bedrift. Med det fantastiska riffet i Slaves of Fear, nästan lite egyptiska låtande gitarrer i A Beast Am I och kommande klassikern War of the Gods är det inget svårt val.