Vad rör sig i 300 m/sekund och är en virvelvind av AC/DC, The Runaways och Dolly Parton? Precis det band som dagens recension tänkte ägna sig åt. På sitt nya album tydliggör Amyl and the Sniffers sina referenser och vilka de är bättre än någonsin förr. Samma raspiga punk och galenskap finns kvar, men med ett nytt djup och ljudbild.
Australiensarna har aldrig skytt ifrån att vara raka på sak, och på Amyl and the Sniffers kommer detta ut till sin fulla rätt. Textraden ”Punch one, punch two, punch three” från GFY tycks representera den käftsmäll som skivan i sin helhet bildar. Med gitarr, bas och trummor som manar på till frenesi, tillsammans med Amy Taylors kaotiska sång, är det svårt att se hur det skulle kunna vara annorlunda. Nytt för denna gång är att kvartetten har med sig Ross Orton (som bland annat producerat Arctic Monkeys AM) på albumet och mycket av denna nyfunna direkthet kan kanske tillskrivas honom. Ljud som tidigare inte kommit till fullo till sin rätt hittar på Amyl and the Sniffers en helt ny dimension att existera i. Det bästa exemplet på detta är nog Some Mutts (Can’t Be Muzzled) där skränigheten i singeln som släpptes 2018 snarare tog ner än lyfte upp musiken. På albumet från 2019 hittar däremot gitarrsolot sin rättmätiga plats och fyller ut de yttersta hörnen i hörlurarna.
Även repertoaren har ökat och detta är särskilt uppskattat i texterna. Låtarna är fortfarande inga romaner, men de historier som tidigare illustrerat låginkomstsamhället i Australien har blivit än smutsigare och närmare. I Gacked on Anger river gitarren sylvassa ackordföljder medan Taylor skriker ut hur trött hon är på att vara pank. Samma närhet finns i Got You där den olycksbådande basen skapar en fragil grund för kärlekshistorien som i versen beskrivs som ”You skipped my queues and my lines / Buy me a drink, and my eyes glaze over / I got you”. För Amyl and the Sniffers blir det sällan mer metaforiskt berättande än så, men det räcker. De sparsmakade texterna klär gruppen minst lika bra som deras hockeyfrillor.
Att gruppen ser ut att vara från en svunnen tid balanserar mot att musiken också drar sig bakåt i musikhistorien, i en inte alldeles oangenäm blandning. Som tidigare nämnt finns det mängder med förhistoriska referenser man kan jämföra bandet med, men egentligen är detta helt ovidkommande eftersom att Amyl and the Sniffers befinner sig här och nu. Med ett nytt album i bagaget och en aldrig sinande energi tar de med sig det goda från perfekt och paketerar in det för att passa in i presens. Resultatet blir en energibomb som slår uppåt och utåt på samma gång – och som aldrig stannar upp.