Ana Diaz
Stockholm, 18/11 – 2016

Ana Diaz sjunger om en kärlek jag faktiskt tror på har existerat. Den är stundtals löjligt banal och den är stundtals precis så jävlig, djup och sorgsen som man själv vet att den kan vara. WHO CARES (som Little Jinder skulle säga) om Ana producerat musik åt någon big shot i USA (One Direction, Britney Spears m.fl), vi ska ändå bojkotta det där landet. Det är vad hon gör här och nu som spelar roll. Och hon gör det så bra när hon fullkomligt överröser Debaserpubliken med tung, kollektiv smärta över förlorad kärlek. Inte bara sin förlorade kärlek, allas.

Det är november och det mesta är förjävligt men när Stockholms okrönte popdrottning skrider in på den inte allt för glamourösa, och alldeles för lilla scenen på Debaser Strand blir allt bra igen. Hon säger inte mycket, verkar rörd över det bedövande ljudet av händer som slår mot varandra bara för henne. River av Fyll upp mitt glas från första EP:n Lyssna del I som släpptes tidigt i våras och när refrängen nalkas brölar publiken unisont i frustration till ”Fuck din tönt som inte ser mig”.

Bortsett från ”Detta är min sista grej jag gör 2016” (i dagarna gick hon ut med att hon är nära utmattning och avsäger sig alla framtida projekt) fortsätter kvällen utan andningspaus, varken för publik eller för henne själv och bandet. När dunderhiten Det var du drar igång andas hela den lilla, svettiga lokalen samma känslor – ett uppbrott är fortfarande lika fult, jävligt och sorgset oavsett vem som valde att lämna. Det finns inga vackra slut. Aldrig.

Otaliga spelningar och två EP:s, Lyssna del I och nysläppta, hyllade Lyssna del II, verkar ha gjort Ana trött. Mellansnacket är näst intill obefintligt, ljudet sviktar emellanåt och egentligen händer det inte mycket på scenen men det gör inget. Hennes texter, hennes röst och framförallt känslorna som texterna frambringar hos publiken är tillräckligt. Samtidigt som det nog mer är publiken som lyfter Ana än hon som lyfter dem. Hon är oerhört proffsig men kontrollerad och det känns som att vi genomlever en kärlekssorg hon redan tagit sig förbi.

Sista låten, efter en kort men emotionellt uttömmande spelning, är det (potentiella) Frozen-soundtracket Nästan där, vi går ett för tidigt hejdå till mötes. Ana känns tagen av gensvaret och hennes farväl är sorgligt då ingen av oss vet när hon står på en scen igen. Tur att 2016 snart är slut.