Jag ska vara ärlig: om det inte varit för det faktum att det är And So I Watch You From Afar som presterat den här skivan hade nog följande textstycken varit smått lyriska. Är All Hail Bright Futures en dålig skiva? Tvärtom, men att tänka sig att det här är samma kvartett (mer eller mindre) som de senaste åren skrivit låtar som Set Guitars to Kill är smått förbryllande. Gitarrerna som användes likt tortyrredskap i en tortyrkammare har istället förpassats till ett barnkalas. Ett drastiskt miljöbyte, som är svårt att ta in.
Ungefär som ett gigantiskt nöjesfält är All Hail Bright Futures sprängfyllt med idéer. Här finns extatiska math rock-stycken, a capella-intron (!), stegrande post rock-crescendon såväl som violindrivna låtstycken (på ett ASIWYFA-album!). Det är korta men naggande goda åkturer som hela tiden bjuder på något nytt. På den blott tre minuter långa Rats on Rock tas man med på en resa från söderhavsmiljö med exotiskt fågelkvitter bara för att sekunden senare kastas in i ett brittiskt indiepoplandskap. Det är sällan alla dessa idéer får någon tid på sig att andas och växa, istället utspelar sig allting i snabb succession och de bestående intrycken uteblir. Det här är något som ASIWYFA har behärskat så väl på sina tidigare album och det är också här någonstans som paradoxen infinner sig. Det är otroligt skönt att inte behöva ligga och bli tvångsmatad samma gitarrslinga i två minuter, men det är också det som gör att man inte uppskattar de mer finstilta skiftena i takt och ljudbild. De konstanta miljöbytena förflyter istället med några axelryckningar.
Å andra sidan är kanske allt det här bieffekter som infinner sig när man sitter och väntar på en ny Set Guitars to Kill eller BEAUTIFULUNIVERSEMASTERCHAMPION (puh). De finns där någonstans, men det är små fragment som försvinner i den gladlynta ytan som täcker hela albumet. Vare sig det här är något positivt eller inte är nog högst subjektivt. Vill man ha samma gamla ASIWYFA som på föregående album har man inte så mycket att hämta. All Hail Bright Futures är betydligt mer variationsrikt och fantasifullt än både debutalbumet And So I Watch You From Afar och Gangs och produktionen har förfinats, förbättrats och förändrats. Ännu ett nytt grepp för bandet är införandet av mikrofon (som används som ytterligare ett instrument snarare än att säga så himla mycket, så epitetet ”instrumental rock band” är fortfarande gjutet).
Någonstans längs den här resan insåg jag att felet kanske inte låg på skivan i sig, utan snarare på mina förväntningar. Det här kan inte definieras i något så enkelt som ”ett steg bakåt” eller ”ett steg framåt”, inte heller ”fyrtio steg åt sidan” är en tillfredsställande metafor. Klart är i alla fall att det rör på sig. Åt vilken riktning vet jag inte, men det går fort, och när det kommer till kritan är inte All Hail Bright Futures ett manifest för utsatta minoriteters rättigheter eller ett kulturellt statement om hur mycket samtiden suger, istället rör det sig om något så simpelt och enkelt som att ha kul. Att opponera sig mot något som är så naturligt mänskligt som jakten på lycka kan bara få en att framstå som (1.) en bakåtsträvande nostalgiker vars bäst-före-datum passerat för 20 år sedan eller (2.) en högfärdig idiot som sätter sin åsikt över alla andras. Jag vill inte framstå som något av det här, därför nöjer jag mig med att konstatera att, ja, All Hail Bright Futures är ett kul album.