Intervju

André Jofré – ljudets estetik

Publicerad: 30 december 2016 av Amel Suljevic
Foto: http://www.andrejofre.se/

Vad vore musiken utan estetiken som omringar den? André Jofré har designat turnékoncept till artister som Lorentz, Yung Lean, Korallreven och Skepta – vi träffade honom för att prata om den kreativa process som gömmer sig bakom en starkt konceptuell artist.

Jag träffar André i hans studio vid Mariatorget, Stockholm. Studion är döpt efter Miike Snows gamla etikett Robotberget, eftersom de huserade lokalen för några år sen.

André är uppvuxen i Hässleholm där han som kaxig 14-årig hipster-creative mailade Siestafestivalen för att hjälpa till med ”allt som har med datorer och kameror att göra”. Festivalen fick honom att träffa många människor som arbetade med scenproduktion och gav honom chansen att få ställa alla dumma frågor han ville utan att bli nonchalerad. Samtidigt hängde han på nattklubben Babel i Malmö där han fick en förfrågan om att göra visuals för ett klubbkoncept. Han bad om 4000 kronor i gage eftersom han behövde pengarna till att köpa programvaran som man arbetar i (nej, den fanns tyvärr inte på Pirate Bay).

– Jag har alltid varit väldigt mycket fake it ’til you make it. Men Skåne var bra på så sätt. Människor där nere frågar inte för mycket utan bara kör.

Efter en utbildning på Hyper Island, som mestadels inriktat sig mot Art Direction och reklam, blev André handplockad av folk i musikbranschen för att återvända till att arbeta kreativt mot musik. Han berättar snabbt om agget från traditionella ljus- & ljudtekniker. Om den cementerade inställningen att man bör vara en true roadie med hundra procent koll på teknikaliteten.

– Jag kan inte ens tänka mig hur det är att vara en tjej i de sammanhangen. Eller en transperson för den delen. Men saker och ting börjar förändras. Speciellt när samma AD-hipster nu erbjuder gig som kostar 400.000 kronor. Vill de steka det för att de vill snacka typ plast och skruvar?

Runt omkring i studion ligger skisser till turnékoncept, såväl gamla som nya. Vi pratar om några av hans största turnéer hittills. Känslan av mörker och rädsla är en röd tråd som gått genom i princip samtliga projekt det senaste året. Silhuetter, starka kontraster och nästan alltid närmast religösa inslag. André betonar ofta vikten av att alltid låta sig inspireras av saker som är helt kontrasterande den genre eller artist han jobbar gentemot. Dels för att det alltid finns en strävan av att skapa något nytt, men också för att inte hamna i en sits där artistens visuella profil parodiseras. Bara någon dag innan vi träffades hade den stora klädkedjan Urban Outfitters rakt av snott artistkollektivet Sad Boys (med Yung Lean som frontfigur) estetik till en jacka.

– Yung Lean är en väldigt tacksam artist att jobba med för att han har die hard-fans. Men de är också väldigt real, de kallar ju ut något om det inte känns rätt. Det var jag väldigt nervös för faktiskt. Jag kommer inte från den världen så det var väldigt respektfullt när man skulle jobba med den estetiken.

Årets allra största världsturnéer har bjudit på flera innovativa sätt att ta sig an scendesign, där Kanye Wests ”svävande” scen förmodligen varit den mest extrema. André förklarar hur det är oundvikligt att inte påverkas av dessa artister men att han gör sitt bästa för att låta sina projekt gå sin egen väg. Men ibland räcker inte ens det.

– Jag var på Coachella 2014, precis när vi hade gjort färdigt hela Lorentz scendesign. Det var bara några veckor innan det var premiär för den. Där såg jag The Weeknds turnépremiär och den var identisk den vi gjort. Det var så frustrerande! Så vi designade om så jävla mycket material för att det var så sjukt likt. Och ingen hade ju sett någon av varandras shower. Det var smickrande och jävligt frustrerande. Det enda vi visste var ju att vi skulle bli jämförda med hans om vi inte gjorde något åt det.

Vi fortsätter prata om hur man genom scendesign kan förändra sättet att uppleva en konsert på.

– Så fort det inte finns en scen att jobba mot så kommer man på de mest innovativa idéerna. Vi har velat göra en scen på vatten och en i taket. Men en scen ser ju ut som den gör av en anledning. Kanyes svävande scen har ju gjort sig lite känd för att inte vara så bra att lyssna på. Det är tyvärr ett starkare koncept än vad det är upplevelse. Chance the Rapper gick ut och sa typ ”your’e gonna smite me for this but the sound made me sick” för att scenens position gjorde att man måste sätta basar över hela arenan. Och då blir det bara crazy bass överallt och vansinnigt högt. Alla ingenjörsgenier som jag måste bråka med har ju faktiskt räknat ut att en scen ser ut som den gör av en anledning. Säkerhetsmässigt också. Men sen kommer ju de här grejerna för att de är roliga att se och får oss att tänka nytt. Men jag tycker också det finns något fett med att skapa innanför ramar. Du har den här ytan, kör. Det är rätt mäktigt.

Men hur påverkas egentligen den kreativa processen av dess resurser? Jag berättar om några av mina personliga upplevelser. Hur Frank Ocean under en hel konsert valt att låta all form av produktion stå orörd fram till sista två låtarna. Kontra hur Justin Biebers scenproduktion kan liknas vid ett barn som fått alla pengar i världen och får kliva in i en godisbutik.

– Ja, jag såg Rihanna och Bieber nyligen som båda inte fick ihop det konceptuellt. Det var för mycket bara. Båda jobbar i sitt musikskapande med många olika producenter och där tror jag någonstans att artisten har rätt mycket säg, men väldigt lite konceptuell begåvning. Hur hårt det än må låta. För jag tror liksom varken att Rihanna eller Bieber är de konceptuella genierna som typ en Kanye eller Beyoncé är. Där blir det istället ”vi vill ha allt” och det blir ett problem. Några som är duktiga på att använda ”allt” men på ett smakfullt sätt är svenska houseproducenter – Alesso, Steve Angello och framförallt Eric Prydz.

– Installationskonstnärer är fett intressanta. När de ställer ut på Louisiana eller Moderna Museet använder de väldigt välproducerade tekniker fast de bara typ ska rita ett streck med dem. Där är det dock mer respekterat. Inom scen tycker man inte det är en konst än. Där är det fortfarande bara lampor och video.
André ser tydligt hur artisterna i mycket högre utsträckning har börjat förstå vikten av ett genomgående konceptuellt tänk. Ett album har så många lager numera. När vi pratar om framtiden för branschen betonar han också vikten av att få in nytänkande människor. Precis som de flesta tekniska yrken så skulle yrket må bra av en högre andel kvinnor. Men vad kan vi egentligen se för tekniska trender kommande åren?

– Video kommer in stort. Att använda rörligt berättande. Framfarten av video kommer snart bli en del av alla. Från typ house till att det i slutändan kommer finnas hos singer-songwritern också. Men det är så fruktansvärt dyrt fortfarande, så det kommer ta typ fem år till innan det blir så vanligt. Annars på en större skala så laser, pyro, regn. Grejer från typ 80-talet börjar komma tillbaka. Jag såg Fatboy Slim köra regnmaskin genom hela spelningen. Jag tror man just nu letar mycket efter gamla tricks. Men annars video, verkligen.

Avslutningsvis frågar jag nyfiket vem han anser är bäst i världen på det här.

– Jag skulle nog säga att svenske Tobias Rylander har gjort snyggast estetiska koncept som helhet. Han briljerade med The 1975. Lyckades göra ett emo-band till något visuellt sjukt. Och han började ju med The xx som inte hade så mycket pengar på den tiden, Men de jobbade med typ glas, vajrar. Folk tänker inte så. Justice var också ett band som inspirerade mig tidigt för att de betedde sig som ett metalband men gjorde elektro.
André Jofré om några av hans största projekt:

YUNG LEAN, SAD BOYS [WARLORD WORLD TOUR]
– Deras visuals är ju morbida. Mailet jag fick av Jonte (Yung Lean, reds.anm.) var ”Warlord. I’m thinking ammunition, drones, explosions, dragons, blood, mass murder”. Alltså han hade verkligen bara skrivit ihop det snabbt. Det var ”Skickat från min iPhone” på slutet. Tio rader med bara riktigt sjuka grejer. Men jag gick igång på det som fan. Och sen lyssnar man på första spåret på plattan, Hoover, som bara är rakt av murder. Warlord som album var ju en game-changer inom den genren. Estetiken var helt ny. Omslaget ser ju ut som en metalcore-skiva. Så de hittade nästa nivå av det där.

HIGHEND/SHUTDOWN, SKEPTA, ARIF + GÄSTER [SENTRUM SCENE, OSLO]
– Vi ville göra något som inte var rap överhuvudtaget. Jag växte upp med att lyssna mycket på hardcorepunk och de har alltid haft en nice estetik. Och grime känns också väldigt smutsigt, down low, rått. Så jag tog in en snubbe som är grafiker för typ grindcore, deathcore, metalband. Han går på spelningar där folk kastar grisblod, han älskar den skiten och vet inget om rap. Jag tog in honom och han hjälpte mig ta fram det estetiska i det hela. Han hittade typ gamla satanistiska slaktritualer. Han gick verkligen in i den satanistiska bibeln och scannade material. Tillsammans gjorde vi animeringar av det. Skepta stekte ju giget en dag innan men de visualsen har faktiskt gått till honom ändå, och har använts. Så det var bara ”varsågoda, it’s an honor”.

RMH BLOCK PARTY [NOBELBERGET, STOCKHOLM]
– RMH är kul att jobba med för de är visionärer. Babak och Joel (kreativa chefer i kollektivet, reds.anm.) vill aldrig göra något den normala vägen. Och väldigt tidigt kom den här idén om en scenkonstruktion som omfamnar artisten. Då kom vi på den här lutande tak-konstruktionen. Men vi ville inte spoila den heller. Det är bättre att vi inte använder den så mycket. Visst, den kostar sjukt mycket pengar men det får inte se ut som vi har hyrt en Ferrari och sen bara kör vi hela tiden. Det är mycket mer cleant att bara använda den lagom.