Det är någonting med multi-instrumentalister. Någonting med deras gåva till jordelivet som gör dem så spännande, och i det här fallet, så förklarligt och ständigt anlitad. Det är också någonting med människor som till en början inspirerats av klassisk musik. Så värdigt och så medvetet, så stiligt. Och det är sannerligen någonting med kombinationen av de båda komponenterna, som direkt får dig att ta ett steg tillbaka, och redan på förhand imponeras på ett sätt som inte många kan komma i närheten av.
Även om Andrew Bird varit vackrare, mer estetiskt tilltalande i sina omslag, och kanske mer sårbar i sin musik, är känslan att han hittat ännu mer rätt än vad som tidigare ansågs vara helt rätt för honom. Den emellanåt mer explosiva Morrissey-inspirerade klang som så tydligt genomsyrar Break It Yourself känns inte på något sätt gjord eller uttjatad. Det är mer ett naturligt forum och en kvalitetshöjande faktor i singer-songwriterns musikaliska resa. Den musik som tidigare drömskt levt på landet, och trivts med det, har numera begett sig på en resa in mot staden. Där bildandet följt honom, längs trafikljus och sena nätter. Genom bibliotek och söndagar i kyrkan. Längs motorvägen ut på landet. Igen. För att sammanställa en helt ny låda av inspiration. Det som förut var avkopplande och bejakande, har nu blivit allvarligt och på riktigt, i ett stimulerande hav av toner.
Det är svårt att säga någonting ont om Andrew Bird. Det är svårt att hitta kryphål, svårt att kritisera en mall man själv så gärna skulle vilja efterleva. Det är fullt välkommet, absolut. Mannen är ingen gudagestalt. Inte på något sätt. Men det känns bara onödigt att förstöra en hyllning till det vackra, bara för att konstruktiv kritik alltid ska finnas med, enligt mallen.