Angel Haze
Roskildefestivalen 6/7-2013

Jag kanske är ensam om det, men jag har aldrig gillat när rappare har en jävla DJ som ”värmer upp” publiken i sådär tjugo minuter eller mer. Jag befinner mig på Cosmopol kvart över två på natten för att se Angel Haze, inte för att dansa till ”urban music”, vilket tydligen betyder bland annat Major Lazer, skräpdålig dancehall, TNGHT och Miss Fatty. Då en halvtimme gått och jag flertalet gånger funderat på att vända hemåt får jag förklaringen: tekniska problem. Lagom skönt så här kvart i tre på natten. Trettio minuter senare gör hon dock äntligen entré, Angel. Då är det uppbrottsstämning på Roskilde; de som inte dansar till Chase & Status gick hem efter Metallica, men något tusental har ändå hittat till Cosmopol. Jag är glad över att jag inte gav upp förut. Raykeea Angel Wilson är värd all väntan i världen.

Med muskelspännande Werkin’ Girls som ledstjärna briljerar Angel Haze över det TNGHT-tunga beatet. ”Like a cheetah in a jungle but I’m motherfucking faster/Like a pre-teen boy in a church with a pastor” spottar hon ur sig på under fyra sekunder, och jag häpnar över precisionen den blott tjugoett år gamla talangen visar upp. Inte ett ord missas, inte en stavelse är osäker. I ryggen har hon en riktig trummis som gör beatet mer organiskt, samt en snubbe på synth. Uppfriskande med lite omväxling, då alla andra rappare på Roskilde hittills bara haft en DJ. MØ kommer överraskande in och sjunger refrängen på No Bueno med bravur, även om Angel Haze effektivt stjäl rampljuset också när hon bara passivt går runt på scenen och betraktar sin publik; en publik som hon har ständig kontakt med, både fysiskt och psykiskt.

Hennes mixtapes Reservation och Classick innehåller båda riktigt starka och riktigt pinsamma låtar. Setlisten på Roskilde består enbart av Angels mest energifulla sådana, några lovande osläppta inkluderat, och det smittar av sig på stämningen. Tempot är högt, både i BPM och i Angels sjukt vassa flow. I Supreme uppmanar hon sina lyssnare att inte låta någon trampa på dem, och visar upp det självförtroende hon själv tvingats att skaffa sig för att inte gå under då hennes egen historia är så mörk att det svartnar för ögonen när man hör den. Hon berättar den över Eminems lånade beat i fjolårets mest emotionellt omskakande låt, Cleaning Out My Closet (vilken hon naturligtvis inte spelar). Om hur hon blev konstant våldtagen under hela sin uppväxt, ända sedan hon var sju år, och hur alla i huset visste vad som pågick utan att göra något åt det. Det är så fruktansvärt smärtsamt att ens tänka på, så när Angel Haze rappar ”I was having nightmares, that I would never reach the finish line” är det svårt att inte bli gripen. Klockan är nästan fyra på morgonen när hon avslutar med en tyngre version av New York. Den visar Angel Haze när hon är som bäst: då hon ger långfingret åt precis alla runt omkring henne. Har man de demoner hon har i garderoben finns det inget annat att göra för att överleva.