Som i ett korsdrag drämde Okkervil River upp sitt hyllade album Black Sheep Boy med en klaustrofobiskt rå låt om att ta av sig skygglapparna, se någon i ögonen och samla mod att se verkligheten för vad den är. ”’Cause there’s nothing quite like the blinding light that curtains cast aside / And no attempt is made to explain away the things that really, really, really, really, really are behind / You can’t hide”. I For Real rymdes olika former av ordet ”real” 26 gånger. Med släppet av sitt andra album har Angel Olsen inte bara skivbolaget Jagjaguwar, producenten John Congleton (Modest Mouse, St. Vincent, The War on Drugs) eller sin folkförankrade popmusik gemensamt med Okkervil River – framför allt delar de uttrycket av brutal ärlighet, känslomässig explicitet och blottande av den del av livet som är for real.
På Burn Your Fire for No Witness använder sig Olsen för första gången av ett fullt band, vilket öppnar upp för en större dynamik än tidigare – hon må på den första EP:n Strange Cacti ha uttalat rader som ”Fuck this and everything we’ve done /Fuck you / Fuck you and your lies”, men det förändrar inte det faktum att de mumlades fram över en ensam akustisk gitarr. Två bandmedlemmar senare färgläggs Olsens klassiska singer-songwriter-låtskrivande med bluespianon och distade gitarrer, medan texternas råhet infogas även i den omvälvande ljudbilden. Albumets genomgående känsla av konfrontation tar avstamp redan i den inledande Unfucktheworld, som i sin försiktighet utgör det djupa andetaget och samlandet inför Forgiven/Forgotten. Här kan en simpel oneliner som ”I don’t know anything, but I love you” totalt legitimeras av befrielsen i Olsens röst när hon säger det – av stenen man kan höra lätta från hennes hjärta, av den trotsiga grungemelodin som bär den, av det morgondagslösa trumvirvelbankandet.
Om konfliktinstinkterna inte – som i High & Wild – bygger på en relation och den bottenlösa bitterheten när den monteras ner, projiceras de på berättarens föreställningar om livet och vad som händer när de aldrig infrias. Olsen sjunger om en tragisk värld där allt förfaller, där ingenting riktigt uppfyller hjärnans förväntningar, där det man erövrar förstör en – i stort sett varje strof i Iota inleds med orden ”if only”. Förmodligen skrevs låten Hi-Five enbart i syfte att säkra hennes lyssnares välmående, då frågan ”Are you lonely too?” följs av det triumferande utropet ”Hi-five! So am I!”. Med sin fängslande berättarförmåga undviker hon att någonsin snudda vid någon dussinexistentialism.
På ett parallellt sätt utgör Burn Your Fire for No Witness dödsstöten på reduktionen av Angel Olsen som en ”singer-songwriter”. Hon har i en intervju uttryckt att ”You don’t have to sing well – you don’t have to hit that note, as long as you’re confident about the thing you’re saying behind the note. It shows.” Det handlar inte längre fullt så mycket om hennes unika och kraftfulla röst, som om de många sätt hon uttrycker sig med den. Och i avslutande Windows står budskapet klart: öppna ett fönster ibland, även om det gör ont. ”What’s so wrong with the light? Wind in your hair, sun in your eyes.”