Angel Olsen
Pustervik, 2/4 – 2014

Efter släppet av sitt första album häromåret började Angel Olsen bonda med en kollega från det kafé hon jobbade på – han och en vän hade lyssnat på hennes musik, gillat den och föreslog att de tre skulle börja spela tillsammans. Som följd tog Olsen för första gången in ett fullt band i sin musik på andragivet Burn Your Fire for No Witness, vilket lät hennes intima historieberättande få större proportioner och inta fler skepnader.

På Pusterviks scen är bandet lika anspråkslöst som anekdoten bakom det – det enda riktigt slående med deras närvaro är förmodligen hur trummisen är misstänkt lik den lika alldagliga musikern Mac DeMarco. I stället för att göra anspråk på någon exploderande scenkarisma verkar de mest ha gått in för att spela sin musik, rakt upp och ner, enligt samma vackra arrangemang som på det senaste albumet. Även om rockbandformulan ännu inte verkar helt invand i mer direkta, extroverta låtar som Forgiven/Forgotten låter de samspelta och dynamiska – med skickliga växlingar mellan en ensam Olsen och resten av bandet kan låtar som Lights Out byggas upp, för att rivas ner, för byggas upp på nytt – för att det som publik ska vara stimulerande nog att bara stå och lyssna. Det här är den sortens kväll då Pustervik rymmer en konsert snarare än en spelning.

Olsen yttrar på sin höjd ett ”tack” mellan låtarna – musiken kan tala för sig själv, för det finns ingen som låter som hon. På scen blir hennes enorma, säregna röst mänskligare och vrider sig aggressiv, lågmäld eller, som i Drunk and With Dreams, rentav ful. Mot spelningens slutskede går bandmedlemmarna av scenen för att lämna henne med en gitarr, en röst och utan något att gömma sig bakom – en sorts återvändo till den folktradition av små gester där allt började.

På samma sätt som The xx använder hon minimalismen och tystnaden till sin fördel på ett effektivt sätt och som ett ytterligare instrument. Som bakgrund till den Leonard Cohen-iska, hypnotiska, sju minuter långa White Fire gör sig omgivningen påmind mitt i den magiskt laddade stämningen, i form av slamranden från baren; en Iphone som går i lås; hur en åldrad, obegripligt Pitchfork-mobilsurfande hipster kliar sig i skägget. Vi andra håller andan för att suga åt oss varje dödligt allvarsam strof, varje budskap som hon fortfarande lyckas förmedla med de minsta medel.