Angel Olsen
Way Out West, 10/8 – 2017

”De spelar i kostymer!” utbrister någon och visst är det så: sexmannabandet äntrar scenen iklädda duvblå kostymer och smala svarta slipsar, som saxade ur en 50-talsrulle. Snart gör Angel Olsen dem sällskap, iklädd annat än duvblått för att poängtera sin huvudroll. Det ska visa sig nödvändigt: under spelningens gång är det just skillnaden i scenutstyrsel som tydligast förmedlar hennes särart. Varken hon eller bandet lyckas sällan projicera sig själva mer än någon meter förbi scenkanten. Det är en reserverad Angel Olsen som möter oss på Linné.

Ljudet är dåligt. Det är synd. Olsens engagemang är dåligt. Det är syndare. När Shut Up Kiss Me rivs av som andra låt svarar publiken direkt och ger luft åt hoppet om en spelning av hög kaliber – sedan tappar Olsen texten under Give It Up. Hon skyller på att hon är ”blinded by beauty”, frågar i efterkommande mellansnack vad vi hade tyckt om hon avslutade spelningen med att högläsa poesi. Publikrespons: noll. ”Don’t worry, I’m just kidding!” Ingen skrattar. Efter femte låten säger hon att det snart är över, att de ska bara spela ”a couple more”, och i sin ursäkt av den egna existensen punkterar hon alla möjligheter till att göra en spelning som gör hennes musik och populärkulturella säregenhet rättvisa.

Angel Olsen ska ha tack och bock för att hon gör sitt, trots att hon i dag fluktuerar bara några centimeter över sin (höga) lägstanivå. Stundtals glimmar hon till, stundtals biter rösten tag, ibland skymtar vi faktiskt ängeln Angel mellan en platt version av en gammal låt och en helt okej version av en ny. Med bättre ljud och en personlig hypeman skulle säkerligen fler än två tändare ha vajat under Those Were The Days och en större publikprocent ha stannat till sista låten. Nu blev det inte så – i stället får man konstatera att Angel Olsen inte levde upp till sin potential. Tyvärr.