Animal Collective bjuder på en mångbottnad men ojämn cirkus
Warning: Undefined array key 1 in /customers/b/3/5/festivalrykten.se/httpd.www/wp-content/themes/svk-festivalrykten/single.php on line 65

Animal Collective

Pustervik, Göteborg

Betyg: 7/10

Att se Animal Collective är ungefär som att titta på slutdelen av Stanley Kubricks filmatisering av 2001 – Ett rymdäventyr. Då besättningsmedlemmen David Bowman förs genom universum, hamnar i en hotellrumsliknande miljö, genomgår flera livscykler och transformeras till slut till ett foster inuti en bubbla av ljus. Det är smått överväldigande att någon ens kunnat pitcha idén, än mer stört att det gjorts konst av den, men det blir till slut så tankemässigt krångligt att det är dags att sluta fundera och bara känna.

Det är många i publiken som känner när Avey Tare, Panda Bear, Geologist och Deakin står i en halvoval runt Pusterviks scen och loopar fram enerverande oljud, skriksjunger och hamrar i dubbel otakt tills det springer ut i en ny, välanpassad takt. Ofta låter det som att Animal Collective har en enkel, mycket välskriven grundlåt – de hade med all säkerhet kunnat göra lyckad karriär på att spela dessa i akustiska tappningar – som de sedan lägger en ny låt ovanpå. Emellan allt skavande kaos, när dessa olika elements konturer plötsligt pussellikt går in i varandra, finner man i sällsynta stunder katarsis. Just det här sker exemplariskt i förlösande Merriweather Post Pavilion-besten Brother Sport. I dessa ögonblick är Animal Collective kanske det senaste decenniets mest innovativa popband och ett uppfriskande – nästan festivallikt – energiskt Pustervik låter bandet få veta det.

Brother Sport följs av Peacebone, var förgrundsfigurerna Avey Tare och Panda Bear äntligen tar några kliv från sina grundpositioner och faktiskt gör som många av de övriga i lokalen – rör på sig. Tillsammans med danseggande Today’s Supernatural och My Girls, utplacerade i varsin ände av setlisten, är det konsertens överlägsna del. Däremellan faller Animal Collective delvis på eget grepp. De svävar likt Bowman ut i intet och överger all form av tanke. Det är inte helt lyckat när nio låtar från jämförelsevis semi-svaga Centipede Hz (plus den föregående singeln Honeycomb) tar upp större delen av turnéns nummer och bandet fram tills ovan nämnda låtduo inte visar mycket engagemang. Inte ens Geologist ser lika sprallig ut som man vet att han kan vara.

Animal Collective avslutar med Centipede Hzs mest jagande spår med Amanita. Jag tar ett steg bak från dansgolvets centrum och får en överblick av hela spektaklet, där de fyra musikdoktorerna vrider på spakar och slår på drumpads, inringade av en neonblinkande käft med stora kuddar till tänder. En mångbottnad men ojämn cirkus som åtminstone inte gör någon oberörd får ett värdigt avslut.

Foto: Lavid Photos