Panda Bear och Avey Tare är de två vokalisterna i Animal Collective, en av samtidens mest inflytelserika psykedeliska popgrupper med ett stort antal fantastiska album i bagaget. Den här gången saknas Josh ”Deakin” Dibb, men Brian ”Geologist” Weitz är som vanligt med. Det finns all anledning att spetsa öronen lite extra: sist denna trio arbetade tillsammans skapade de den moderna klassikern Merriweather Post Pavillion, 2009 års mest kritikerrosade album, alla kategorier. Gruppens senaste album Centipede Hz var inte en dålig skiva i sig, men den hade heller ingen ordentlig riktning eller samma uppfinningsrikedom som på Merriweather Post Pavillion. Det är därför glädjande att Animal Collective återigen vässat sina talanger och träffat mitt i prick med Painting With.
Gruppens musik har med åren blivit mer polerad och välproducerad, de har fått fler, och inte minst dyrare, strängar på sin lyra: tiden då de spelade in musik på olika minidisc-spelare är förbi. De har däremot inte använt sina nyvunna tillgångar för att bli mer konventionella: oavsett om gruppen bara har en mikrofon och en akustisk gitarr eller om de har tillgång till all världens moderna produktionsteknik använder de verktygen för att vidareutveckla sitt eget sound och sina idéer.
På Painting With låter Animal Collective mer skärpta och detaljerade än någonsin, det är som att se gruppens färgglada drömlandskap i högsta möjliga upplösning. Alla ljud i mixen är så tydliga och texturerade att de nästan går att känna på. Valet av samplingar och syntar är helt hämningslöst: låtarnas konstitution wobblar som Jell-O och allting flyter omkring i ljudbilden som om gravitationen på IKEAs barnavdelning just upphävts. Det krävs sann begåvning för att skapa ett meningsfullt sammanhang av den här ljudpaletten. Painting With är slimmat och fettfritt, tempot intensivt och högoktanigt. Det händer mer på den två minuter långa The Burglars än vad som sker under somliga artisters hela album. Den elektroniska produktionen är byggd för att placera Panda Bears och Avey Tares vokala samspel i centrum, vilken är en helt korrekt prioritering med tanke på hur välutvecklat deras samarbete blivit. Hela albumet är en galen duett där sångarnas röster spottar fram sina naivistiska texter i ett rasande tempo, ibland i sextondelar. Det är en sinnesjuk pingpong-liknande kanonsång som skulle vara yrselframkallande om den inte var genomförd med en sådan total kontroll och precision.
Fokuset på frontpersonernas stämsång belyser tydligare än någonsin bandets släktskap med artister som The Beach Boys och The Mamas & The Papas. Arrangemangen och harmonierna som är kärnan i Painting With är klassiska, de kan spåras till popens vagga. Mötet mellan populärmusikens genesis och hypermodern elektronisk produktion borde inte fungera utan att det blir plojigt eller löjeväckande, men Painting With är varken eller. Det är musik som är lika tidlös som sina klassiska influenser.
Detta är kanske ingen revolutionerande skiva och Animal Collective kommer förmodligen inte att röra upp samma indiehysteri som bandet lyckades åstadkomma 2009; men ibland är det helt okej att producera någonting mästerligt inom ramen för vad som redan är. Det skulle gå att skriva flera sidor om den här skivans fantastiska beats, de fyndiga texterna, de subtila och drömska melodislingorna som framträder mer och mer efter upprepade lyssningar, och tusen små detaljer till. Poängen är att ni borde lyssna på Painting With.