Animal Collective
Roskilde Festival, 4/7-2013

Animal Collective är ett av världens mest polariserande liveband. När de går upp på Roskildefestivalens Arenascen står de dels framför personer som aldrig har hört dem förut och dels inbitna fans. Traditionellt har gruppen ryktet om sig att enbart tillfredsställa den sistnämnda kategorin – deras livetolkningar och mellanspel går ofta från låtarnas ursprungliga popform till ett noise-inspirerat kaos.

Gruppen har turnerat med Centipede Hz i ryggen under snart ett års tid. Den ursprungliga turnén visade ett Animal Collective som verkade ha tappat fokus i livesammanhang. De brister som blev uppenbara i Stockholm för 8 månader sedan har gjorts om helt inför Roskilde. Resultaten blir ofta ett lyft jämfört med tidigare – Moonjock inleder, Wide Eyed är kortare, 10-minutersversionen på Pulleys är helt bortplockad och My Girls låter återigen som… My Girls. Samtidigt som låttolkningarna ofta är bättre blir helt plötsligt djurkollektivets signum lidande – deras välplanerade setlists. Gruppen är känd för att väva in sina kompositioner i varandra för att, enligt dem själva, ”behålla energin”.  På Roskilde verkar de ha enats om setlisten 10 minuter innan spelningen – övergångarna blir konstiga både ljudmässigt och energimässigt, vilket leder till att spelningen blir utan egentligt flyt.

De publikflörtar som gruppen faktiskt besitter sparas till slutet.  My Girls och Brother Sport får publiken att tappa fattningen för några minuter och när Avey Tare senare avslutar med att hysteriskt skrika till The Purple Bottle är gruppen lika bra som de någonsin varit. I slutändan kanske det blev en spelning för de inbitna fansen ändå. Men frågan är ju vem som inte är det nu för tiden.