Vid första anblicken kan stora delar av Anna Järvinens nya album Buren tyckas vara långsamma, mätta och händelselösa, i jämförelse med till exempel debutalbumet Jag fick feeling som sprudlade av kärleksrus. Och ja, ibland flyter Buren långsamt som en stilla å, som en dåsig sommardag, som en nattvaka. Men ingrott i Järvinens skickliga låtskrivande bor en oro som skapar en skälvande kontrast. Buren har känslan som hos lugnet före stormen.
När det första hon sjunger på albumet är “okej, nu gäller det, ta i med hårdhandskarna” i en stilla självuppmaning så vet vi att hon gör det på sitt eget sätt. Hennes fjäderlätta musik har alltid varit vänlig utan att vika ner blicken, utan att låta bli att konfrontera. Men denna gång är hårdhandskarna mer okonventionella än de någonsin tidigare hon tagit på sig. Psykedeliska rockbandet Dungen har alltid varit involverade i Järvinens musik, så även nu, men har fått ta ett ännu större kliv in i bakgrunden. Målet med skivan har enligt utsago varit att behålla känslan från när låtarna först spelades in som demo av henne själv, och det har man lyckats med. Hon sjunger så nära mikrofonen att det ibland känns som att hon sitter alldeles bredvid en på en pall och plinkar på sin gitarr.
Några få gånger, som på singeln Affären och Skolgården och Jag ville alltid vara, höjs hastigheten något och hon virvlar i väg lite mer på det sättet där hon fungerar som allra bäst. Just Affären är albumets starkaste låt och hon glimrar till på samma sätt som förebilderna Cocteau Twins, faktiskt lika mycket som när hon gjorde en svenskspråkig (fantastisk) cover på deras låt Fotzepolitic. Lite förstrött sjunger hon “vi behöver väl kaffe och tvättmedel och ett flingpaket”, men vardagstuggandet är snart utbytt mot en känslostorm. “Åh, låt mig bli helt blind och helt döv för mitt hjärta är snart i diket”. Sättet som hon sätter eld på en sömnig vardag är magiskt. Det är ju klart att om hon inte befinner sig i ett sprudlande kärleksrus just nu så får hon helt enkelt sjunga om något annat.
Till viss del handlar mycket om hur intresserad lyssnaren är av att höra Järvinen sjunga om att lägga trötta barn, vilket inte i alla lägen upplevs som det mest upphetsande. Men är det uteslutande en vuxenskiva? Nej, ändå inte. När hon klagar fram “när ska jag bli vuxen och växa från det här och vara hel och egen?” under Jag ville alltid vara så sätter hon fingret på en av hennes främsta styrkor: trots att musiken handlar om en specifik period i livet så är den i sina bästa stunder helt och hållet tidlös.