Anna Järvinen: En behaglig dröm.

Anna Järvinen, Uppsala

Klubb Velvet, Västmanlands-Dala nation

Betyg: 8 / 10

År 2007 fick hon feeling, 2009 var hon bland molnen och för någon månad släppte hon ännu en fullängdare; Anna Själv Tredje. Den svenskfinska sångerskans samtliga tre skivor har erhållit flerfaldiga toppbetyg i svenska medier så att förväntningarna på kvällens spelning är orättvist höga är kanske inte direkt förvånande.

Klädd i helt svart och med glasögon som håller tillbaka luggen träder hon fram ur scenskuggorna och uppmanar försiktigt publiken att komma närmre. Vi befinner oss på Västmanlands-Dala nation och Anna är inte sen med att påpeka att det är en av tre byggnader i Sverige som har ritats av den världsberömde finske arkitekten Alvar Aalto.

Spelningen inleds med En vals för Anna och introducerar Järvinens förföriska och silkeslena röst för en märkbart berörd publik. Dungens trummis Johan Holmegards spröda cymbalslag skapar en bekväm rytm som smittar av sig på allt och alla, inte minst basisten Fredrik Swahn som subtilt börjar strutta omkring på scen.

Allt eftersom låt för låt avverkas ansluter nya instrumentalister till ensemblen som huvudsakligen präglas av Dungen-medlemmar: Gustav Ejstes (keyboard) och Reine Fiske (gitarr). I Titta vi flyger är violinisten Staffan Jonssons kontrollerade stråkar i centrum och inte mycket senare, under Lilla Anna, har tamburinen letat sig upp på scen i form Lotta Harder. Spåret utgör en av kvällens höjdpunkter och präglas av ett underbart orgelliknande keyboardljud som för tankarna till Birgitte Bardot. Det är nog därför det inte känns så konstigt att jag för några sekunder sluter ögonen och inbillar mig att jag avnjuter sången i någon trång liten bakgata i hjärtat av Paris.

Man bjuds på lyckligt hjärtskärande pop med vackra poetiska texter men med desto mer magiska melodier. Varje liten ton ger upphov till sådana där fjärilar i magen som annars är så kännetecknande vid kärleksförklaringar. Ikväll är det främst de senaste skivspåren som är i fokus men titt som tätt smyger det in en och annan gammal pärla och samtliga bandmedlemmar sköter sina instrument exemplariskt.

När Anna, i Äppelöga, drar upp sitt munspel ur bakfickan och river av ett himmelskt intro når spelningen sin högsta kulm. Efter att ha fått ögonkontakt med henne konstaterar jag att ord inte kan beskriva hur vackert det här är. Anna ser så glad ut och hennes mystiska Mona Lisa-leende får mig att undra vad som egentligen försiggår i hennes huvud. Det blir svårt att inte rycka på mungiporna.

När Götgatan någon stund senare presenteras så har en av de många publikönskningarna infriats. Titt som tätt tittar hon blygsamt ner i golvet och tackar åskådarna genom att ställa sig på tå och vinka lite försiktigt. Jag tror att jag är kär.

Några faktorer som Anna inte kan påverka men som ändå sänker helhetsintrycket är dels akustiken som inte lyckas leverera ett helt kristallklart ljud, dels det tisslande och tasslande som stundtals infinner sig i publiken. Det blir extra tydligt under Regn då Anna avbryter spelningen och uppmanar alla att vara tysta. Samma sak sker senare inför Ångrar inget som många antagligen räknade med skulle stå för kvällens avslutning. Och visst hade den passat perfekt som avslutning. Kärleken hade nämligen nått dansgolvet och uppenbarat sig i form av diverse par som kramades och svajade fram och tillbaka i varandras armar.

När Anna kliver av scenen är det som att långsamt vakna upp ur en djup behaglig dröm, en dröm man inte vill ska ta slut. Fåtalet minuter senare intas scenen dock en sista gång. En hittills lugn och sansad spelning, utan större överraskningar eller tempoväxlande inslag, förvandlas snabbt till en kalldusch bestående av en avslutande låt med grymma rappa gitarr-riffar och hårda trumslag. Även om det kan tyckas behövligt att på en nattklubb elda upp publiken inför lördagskvällens återstående danstimmar så hade jag föredragit att få vara kvar i den där djupa drömmen några minuter till.

Strax därefter dånar The Strokes ur högtalarna. Jag inser att spelningen faktiskt är över och att den lilla bubblan Anna Järvinen blåst upp åt mig tyvärr har spruckit. Jag återvänder till verkligheten med besannade förväntningar och förhoppningar om att det stundande uppträdandet på Knarrholmen ska bli minst lika bra.

Foto och text: Maksim Milenkovic