I tre års tid har Anna of the North omskrivits som ett framtidsnamn att man nästan gått och väntat på att det ska hända. Rubriken ”nästa norska superexport” har man kunnat föreställa sig på norska löpsedlar vid det här laget. Under tiden har vi serverats Cashmere Cat, Astrid S, Aurora och Lido, några av de artister som är med och sätter norsk musik på kartan. Vart tog Anna of the North vägen?
Albumet Lovers, den förväntade språngbrädan mot världen, visar att hon åtminstone har potential att ta plats där uppe. Ett musikaliskt DNA av drömska produktioner där Postiljonen möter M83 visar att hennes musik och artistpersona bör eka långt utanför Oslos gator. Producenten Bradley Daniell-Smith, den ena halvan av Anna of the North, har valt att stå i kulisserna men är precis vad Ethan Kath är för Crystal Castles – helt ovärderlig. De lekfulla produktionerna, de varma harmonierna och vykorts-popen är själva essensen i de drömfångare till låtar som skapas under namnet Anna of the North. Tillsammans med Anna Lotteruds lite dova sångstil blir det balsam för själen, även när vi i mångt och mycket avhandlar hjärtesorg.
Detta till trots flyger inte Lovers rakt in i hjärtat – allt för många gånger finner man sig undrandes om vi ens bytt spår. Ur ett meditativt perspektiv blir det som att befinna sig i trans. Men det utstuderade soundet överdoseras till den grad att det i sina sämsta stunder blir som textraden ”always in the background” från just Always.
Debutsingeln Sway var som första säsongen av SKAM – euforisk, kittlande och gav mersmak. När albumet Lovers landar har hajpen passerat och russebussen halvt rullat iväg. Stundtals blir vi nostalgiska och drömmer oss tillbaka till den romans som inleddes för ett par år sedan. Allt som oftast hittar vi oss själva trycka på nästa låt i en av Spotifys ”feel good”-spellistor i jakt på något mer. Lovers är precis vad titeln antyder, men inget långsiktigt förhållande.