ANOHNI är f.d. Antony men ANOHNI är också så mycket mer. Rent praktiskt är det projektnamnet på hennes samarbete med trapinnovatören Hudson Mohawke och Oneohtrix Point Never, den progressiva producenten av abstrakt elektronisk musik. Men det är också en slags karaktär som hon klivit in i, där hon är jorden och månen, mänskligheten och dess utdöende, gud och djävulen. Det är hennes sätt att försöka sammanfatta allt som är fel med världen på en och samma gång, genom att dra ett rakt streck mellan brusten kärlek och krig, korruption och miljöförstörelse.
Backa bandet ett decennium och Antony Hegarty är världsledande på att låta väldigt ledsen vid ett piano. Tillsammans med bandet The Johnsons gör hon gråtmild musik om rotlöst identitetssökande, om att känna sig som en alien och undra varför alla ytterst mänskliga känslor inte passar ihop med utomjordingskroppen. 2005 kulminerar hon med skivan I Am a Bird Now och låten Hope There’s Someone kombinerar sorg med en glimta hopp så enormt att till och med genre-motsatsen Avicii trillat dit och gjort en cover på den. Låten är som om hela livet sammanfattas med mycket små medel: från födelse till död, ett ständigt sökande efter en hand i mörkret, att hela tiden vandra mot ljuset i horisonten tills man bara inte orkar fortsätta längre. Samma förmåga av att samla ihop en hel värld av känslor i sin famn och sila det till en poplåt använder hon när hon nu valt att gå under namnet ANOHNI.
HOPELESSNESS är däremot resultatet av en artist som gjort en soundmässig helomvändning och valt nya stigar mot okänt territorium. Hon kombinerar nu sin direkta lyrik med beats som pendlar mellan bombastiska och smygande lekfulla. I den nya miljön låter hon mer inspirerad än på många år, kanske någonsin. 2010-talets tidstypiska produktioner förenas i en mardrömsvision med samma tidsålders domedagslivsstil. Ambitionen är att allt ska kanaliseras i dessa låtar. Allt. Med en brinnande passion och ett stänk av gravallvarlig humor så lyckas hon med det som borde vara omöjligt, så gott det kan tänkas gå.
Överallt på albumet sjunger hon om västvärldens hyckleri. Hur vi försöker engagera oss för fred och klimat, men egentligen inte orkar förändra vår livsstil mer än att ge pengar till någon förening och kanske köpa ekologiska bananer om det inte är för dyrt. Havsnivån höjs men vi tittar åt ett annat håll. ANOHNI är precis likadan som oss andra, hon dömer ingen särskild, hon dömer alla inklusive sig själv. På låtarna kliver hon in i rollen som hycklare fullt ut. Ursinniga 4 Degrees handlar om att rannsaka sin egen klimatpåverkan till den grad att hon vill se djuren dö av törst och marken brinna av torka. På försiktiga Crisis tar hon sedan ensamt på sig ansvaret för den amerikanska utrikespolitiken: “If I filled up your mass graves / and attacked your countries / under false premise / I’m sorry / I’m sorry”. Det är alla skuldkänslor vi normalt sett blundar för. ANOHNI stirrar på dem utan att blinka.
Samtidigt finns det en annan sida av albumet som löper som en röd tråd, men mest syns mellan raderna. Den magiska inledningslåten Drone Bomb Me använder ett explosivt Hudson Mohawke-drop för att förstärka en historia där krig relateras till ren desperation. När hon kliver in i rollen som sjuårig flicka som just sett sin familj dö i ett bombanfall så är det förstås bara gissningar av känslorna, hon har ju inte själv varit där. Men för att berätta det vi behöver höra så gör hon det genom att använda känslor som många av oss verkligen har upplevt: att vara så ledsen att man vill dö, eftersom man förlorat den enda som kan trösta en. På samma sätt illustrerar 4 Degrees ett vildsint raseriutbrott, Hopelessness beskriver känslorna av att vara en börda för sin älskade, Why Did You Separate Me From the Earth? är en låt om att vilja lämna allt och aldrig se tillbaka, och så vidare. För att inte HOPELESSNESS ska bli ett torrt politiskt manifest så har ANOHNI laddat albumet med känslor av överväldigande sorg, djup depression, separationsångest och en enorm kärlek till det man är på väg att förstöra. För att vi ska förstå vilken värld vi håller på att slå sönder så liknar hon det vid en relation och hoppas att i alla fall några av oss ska reagera.
Det finns något djupt roande med hennes dramatiska sätt att närma sig albumets teman. Som om lyssnarna satt i en stor salong och hon stod i strålkastarljuset på scenen och sjöng som för att nå ut till varenda en med bara tonläget. Då är orden som framförs inte heller de enklaste; att sjunga “Guantánamo” och “chemoterapies” med emfas så att man får gåshud är inte direkt samma sak som att få “love” eller något annat inarbetat ord att låta vackert. Ännu mer roande är det när hon leker med övervakningssamhället i Watch Me och skaffar ett erotiskt fadersförhållande till det som ska beskydda oss från ondska och terrorism, där hon ber dem titta på när hon porrsurfar och strippar. Likaväl finns det något diffust underhållande i hur hon karaktärsmördar Barack Obama för att han inte lyckats realisera den idealistiska politik han gick till val på. Det sjungs utan att ta fokus från allvaret, men med en glimt i ögat som berättar att även om det är seriösa teman så går det att hantera dem med ett leende. Dansa ut undergången, som man brukar säga.
För så är det ju. ANOHNI kommer inte att rädda världen, trots sina ambitioner. Men HOPELESSNESS är ett tidsdokument. Det är ett vackert porträtt av en ful värld, en smutsig spegelbild av ett helt släkte och en uppgörelse med det ofrånkomliga: att vi alla ska dö till sist och det är vi själva som ansvarar för hur det kommer att gå till. Vi somnar in fridfullt eller sprängs i tusen bitar.