Över ö-landskapet ser jag det välla fram. Molnet av eld täcker hela himlen och rusar med skoningslös kraft mot mig. Bergen och vattnen förkolnas, förintas. Skyddslös och naken står jag där inför naturen som snart ska sluka mig. Instinktivt och panikslaget sprätter det i benen att springa och varna mina människor i närheten, men så kryper ett märkligt lugn in i bröstet. Ingen kommer att kunna fly från det här. En stilla hopplöshet som bedövar hysterin. Det finns ingenstans att ta vägen, inga medel för att skydda sig mot slutet som skenar fram. Rik eller fattig, ung eller gammal, det är bara att vänta in eldhavet och se vad apokalypsen har att erbjuda.
Min mardröm är ett fantasifoster som dyker upp ibland om natten, men ANOHNI verkar se de här bilderna fastetsade på sin näthinna även i vaket tillstånd. Eldmolnet kan hon se på horisonten och egentligen finns det inga medel kvar att ta till, men hon har fortfarande kraften kvar att agera. EP:n Paradise, liksom föregångaren HOPELESSNESS, tar sig uppgiften att kanalisera allt som är skevt med vår omvärld i dag, med oåterkallelig miljöförstöring och inflammerade samhällsordningar högst på agendan – ett kalejdoskop som reflekterar scener av himmelsk hämnd, kostymklädda mörkermän och uttorkade naturlandskap.
Det hela börjar i mörker. Mullret av vågor som olycksbådande sköljer mot en strand, som lugnet före stormen, möter oss i In My Dreams. Paradise drabbar därefter med sin magnitud och emotionella spektra som inom samma stycke rymmer total hopplöshet men ändå förtröstan på ett hörn. Hudson Mohawkes bombastiska slagverk och Oneohtrix Point Nevers genomträngande detaljer kombineras med ANOHNIs till en sprakande fusion som erbjuder både välbehagsrysningar och skapandet av en liten ångestklump i halsen.
Ackompanjerad av en extatisk flöjt som snarast rör sig i det transcendentala kastar Jesus Will Kill You en förmaning till regimer och kapitalister. You Are My Enemy fungerar i stället som en bekännelse, eller en bön, följeslagen av ett ensamt orgelljud som snart får sällskap av en storslagen kör. Klaustrofobin av att vara fast i det ihopbrakande system som ANOHNI ser är drivkraften för sången, och klagosången går snart över i Ricochet, där frustrationen får en förlösande effekt. She Doesen’t Mourn Her Loss är det närmsta vi kommer ett stillande lugn, som låten får från den dystopiska hopplösheten. ANOHNIs röst nästan skakar när hon formulerar orden om Tellus nederlag: ”Who will remember her / if not her children?”. Hon lånar förändringskraft från ännu en förtvivlad röst – konstnären Nola Ngalangka Taylor understryker ANOHNIs oro för framtiden med ett spoken word-stycke som avrundar Paradise med samma oro som den började.
Naken inför omvärlden står ANOHNI i sin högst verkliga febermardröm, och väljer att bära all världens synder på sina axlar. Paradise är inte väsenskild från sin föregångare HOPELESSNESS. Med liknande retorik, ljudbild och symboluppsättnig är de svåra att skilja från varandra, men det är också onödigt att göra. Bestående av tidigare osläppta låtar ihopsatta med nytt material kan Paradise kanske snarare ses som en fortsättning av det förra albumet snarare än ett självständigt verk. ANOHNI förmedlar sitt ämnes akuta relevans lika övertygande och lamslagande nu som då, och det finns ingen anledning att ge ett verk så packat med nödvändighet en lägre betydelse bara för att vi har hört det en gång förut. Tvärtom behöver vi fler sådana här alster, och ANOHNI verkar inte på långa vägar vara klar med att basunera ut sin profetia med största möjliga emfas.