ANOHNI: Varför Stephen Hawking har fel

När ANOHNI, tidigare känd som Antony Hegarty från Antony and the Johnsons, släpper sitt första riktiga album på sex år, HOPELESSNESS, är det mycket som förändrats. The Johnsons mjuka akustik är utbytt mot hård elektronisk produktion signerad Oneohtrix Point Never och Hudson Mohawke, och texterna berör miljöförstöring, drönarbomber och övervakning: musik som ligger långt ifrån de introverta pianoballaderna hon gjort sig känd för. Vi träffade den unika sångerskan för att få en inblick i filosofin bakom den nya musiken, och blev inte besvikna. ANOHNI berättar gärna och länge om tankarna som fött albumet HOPELESSNESS, om ekologism, jordens undergång, religion, vetenskap, skillnader mellan könen, feminina samhällsystem, och varför filmen Interstellar nästan fick henne att kräkas.

Ditt har bytt stil rejält på ditt nya album. Framförallt så är du mer politisk än tidigare. Hur gjorde du när du skrev musiken?

Under de senaste åren har jag mer och mer använt mitt inflytande för att prata om frågor jag verkligen bryr mig om. Som ekologin och miljörätt, att försöka pussla ihop fakta gällande de utmaningar vi står inför. Jag ville skriva ett album med musik som artikulerade klart och tydligt hur jag verkligen känner, och minska utrymmet mellan mina tankar och mina texter. Många av mina tidigare verk känns som om de kommer från en annan tid, och jag ville göra något som handlar om den här perioden i historien. Ett stort fokus på skivan var att ställa frågan: Vad är det som egentligen händer? Hur ser verkligheten ut, och vad är min roll i den?

En sak jag tänkte på när jag lyssnade på texterna är att du verkar belysa ditt ansvar som individ, särskilt under låten Crisis där du pekar på ditt ansvar som medborgare och skattebetalare för vad USA gör mot resten av världen. Är det hos individen du placerar det moraliska ansvaret? Är inte det lite hårt?

Att granska min egen medbrottslighet är ett sätt att gestalta min sårbarhet och mina brister. Att jag faktiskt är en del av problemet, inte bara någon som diagnosticerar problemet. För att även med de bästa av intentioner fortsätter vi att stödja, praktiskt taget, den värsta sortens skadliga särintressen. Det är lite som att gå och se filmen Avatar, hur många godhjärtade människor gick inte och såg Avatar? Vi såg den och drömde om en samvaro med naturen och harmoniska värderingar: men i själva verket gick alla våra biljettpengar tillbaka till Rupert Murdoch som använder tillgångarna för att manipulera USA:s arbetar- och medelklass att rösta på en konservativ, auktoritär ledare. Det är perverst. Jag använder Avatar mest som en metafor för idén om medskyldighet, som jag har utforskat på det här albumet. Alla är trötta på att bli beskyllda. Men den introspektiva processen kan vara mer förförisk. När du berättar om dina erfarenheter och erkänner din skuld är folk mindre defensiva.

I pressmaterialet för låten Violent Men skrev du att vi borde implementera feminina system för styrningen av samhället. Hur föreställer du dig ett sådant system?

Jag har blivit kritiserad för att vara en essentialist, alltså att jag associerar särskilda tendenser eller beteenden med våra biologiska olikheter, skillnaden mellan kvinnor och män. Det har varit en opopulär synpunkt, åtminstone under 80- och 90-talet. För när du börjar erkänna skillnader mellan könen ger du ammunition åt reaktionära människor att diskvalificera kvinnor från makt för att de är ”hysteriska”, oavsett om det finns en biologisk anledning till varför kvinnor är mer intuitiva, mer känslomässiga, eller åtminstone har en tendens åt det hållet.

Vi transpersoner har verkligen utforskat relationen mellan biologi och beteende, särskilt när det gäller relationen mellan hormoner och självuppfattning. Du kan prata med en miljon olika transpersoner och höra lika många unika historier, men det finns ändå gemensamma nämnare. Testosteron och östrogen har särskilda egenskaper. Det går att se överallt i samhället, till och med i min egen familj. Vi märkte plötsligt att vår pappa plötsligt grät mycket mer än tidigare, och att han hade blivit väldigt öm och vänlig mot oss, på något märkligt nytt sätt. Jag minns att jag tänkte ”vad har farit i honom?”. Kort därefter fick vi reda på att han hade cancer i hjärnan, en tumör på hypofysen, vilket bland annat gjorde att han producerade tre gånger så mycket östrogen. När jag tänkte efter var det hela så självklart. Om du har mer östrogen så skruvas vissa tendenser upp och andra skruvas ner.

Många håller nog inte med, men jag är inte här för att debattera. Det är snarare roten till en idé jag har utvecklat tillsammans med mina vänner, men som egentligen flutit runt i världen sen tidernas begynnelse. Det handlar om de särskilda egenskaperna hos den kvinnliga arketypen, den kvinnliga rollen i familjen och samhället. Hur hon organiserar sig själv och sitt utrymme, och hur hon som familjens ledare skapar trygga utrymmen för sina barn att växa upp i, säkra platser där det går att få näring. Om du istället tittar på den manliga arketypen så har han en helt annan roll, att patrullera lägrets gränser och hålla utkik efter inkräktare, se till att vi har tillräckligt att äta, och att skydda oss från rovdjur. Den förhistoriska mannen hade en ädel roll i sin tid, han hade ett jobb som var viktigt för att säkra vår överlevnad. Vi var tvungna att vara tacksamma gentemot honom för att han skyddade familjen så att kvinnan kunde uppfostra sina barn.

Så, om vi håller de här två arketyperna i minnet, vad är en feminin styrning av samhället? Det är helt enkelt att använda de feminina färdigheterna, de som använts för att skapa en familj och trygga utrymmen, på en politisk nivå, för att bygga våra samhällen och utveckla oss som art. Till skillnad från det hierarkiska stamsamhälle som skapas av den manliga arketypen, vars egenskaper implementerats till katastrofala följder i vår tid. Den manliga arketypens kompetenser fungerade för oss en gång för länge, länge sedan, men nu hotar de att underminera inta bara mänsklighetens framtid, utan hela planetens ekologi. På så vis är han också oskyldig, han gör bara vad han är utformad för att göra. Men den tiden är över. Nu måste vi lista ut hur en familj ser ut ur från ett artperspektiv. Vi måste helt och hållet ompröva våra gemenskaper. Bara den feminina arketypen kan hjälpa oss göra det, för hon har de förmågorna. Det är den sista stora outforskade mänskliga resursen: hon är vad som kommer ta oss ur det här.

Men det kommer kräva stor ödmjukhet och mycket arbete, i var och en av oss själva, också i mig själv personligen. Vi är produkter av det här systemet, så vi kan inte separera oss från systemets misogyni. Vi underordnar ständigt det kvinnliga i sättet som vi ser på verkligheten, till fördel för det ”rationella” maskulina, det så kallade rationella. Det är ett icke-könat ord som ändå bara slutar som förklädnad för den maskulina arketypen. Vad vi köpt som den vetenskapliga mentaliteten är i själva verket bara den manliga mentaliteten, det maskulina som söker makt över vad det inte kan förstå. Makt över kreationen, skapelsen; det feminina helt enkelt. Det feminina å andra sidan, hon behöver inte förstå, för hon är. Han försöker, till och med via vetenskapen, att stjäla hennes krafter. Han skulle gå så långt som att ta DNA-prover av allt levande, förstöra den biologiska mångfalden, och sen återuppfinna skapelsen igen på en annan planet, på en tid och plats som passar honom, så han kan övertyga sig själv om att han är skapelsens författare. Till och med Stephen Hawking säger det, att artens framtid bara kan säkras genom koloniseringen av andra planeter, det är så galet! Så skadligt.

Såg du Interstellar?

Ja, och jag absolut hatade den. Jag hade en sådan aversion mot den filmen, idén att jorden var någon slags ihålig 50-talsvärld där allt som spelade någon roll var mänsklighetens stora geni. Allt annat var bara som ett skal vi ömsade på vår väg mot vår briljans i skyarna. Som om, så länge vi bara kan återuppfinna en amerikansk radhusdröm i rymden så behöver vi inte naturen längre. Det äcklade mig faktiskt, hela filmens premiss. Och jag var den enda som hatade den!

Nej, du är inte ensam! Jag gillade den inte heller. Hela den här grejen, ”We’re not caretakers, we’re explorers”…

Ja, jag spydde nästan när de sa så. Men jag såg inte någon kritik av de idéerna! Det var som att alla bara accepterade det, men jag avskydde det verkligen. Allt från idéerna om mänsklig erövring till det lyckliga slutet var kväljande. Jag vet att det finns massa människor som pratar sig varma om filmens tekniska idéer, om singularitet, om att vi ska kasta oss in i nästa fas av psykospirituell utveckling eller vad de nu fantiserar om, men för mig duger inte det där. Jag är old school, jag står på det femininas sida. Jag är inte hänförd av idén om mental och spirituell singularitet, det är bara en ytterligare en förvriden, förvrängd, ohållbar väg mot vår undergång, och jag är inte så upphetsad av det.

Jag är mycket mer motiverad av ekologiska samhällsmodeller och mycket mer inspirerad av en långsiktig plan, som till exempel The Iroquois Law of Seven Generations: Introducera ingen ny teknologi i vår kultur som vi inte kan lova har en välgörande effekt för ett barn om sju generationer. Jag menar, vi kan knappt föreställa oss den typen av approach till teknologi. Bara att ställa sig frågan: Tjänar det här mänsklighetens intressen ur ett längre perspektiv? Här ställer sig återigen det ”rationella” tänkandet i vägen för vår utveckling. Många forskare verkar till exempel tro att det finns en sfär av kunskap, forskning och teknologi som ligger bortom moral, etik och omdöme. Men det är en vanföreställning, en sorts skadligt tänkande i mina ögon. Vi kan helt enkelt inte röra oss så långt förbi resten av naturen och ekologin utan att det blir konsekvenser, vi kan inte hantera det, precis som vi inte kan hantera allt det radioaktiva avfallet vi sprider ut över hela jorden, som har en halveringstid på 100 000 år eller vad det nu är. När kommer vi vara redo att inrätta förebyggande institutioner och system, som ser till våra intressen som art, som har sin grund i den feminina arketypen? Vi måste etablera en helt outforskad relation med naturen. Vi tror vi är så smarta, men vi vet inte ens vad de andra varelserna på jorden tänker. Vi har inte frågat någon annan på den här planeten vad de vill. Jag tycker det är en tragedi.

Jag tycker mig höra mycket av innehållet i Future Feminism, din monolog från Cut the World, återkomma i musiken på HOPELESSNESS. Du pratar bland annat om så kallade himlagudar och trossystem som sätter en annan teoretisk värld framför vår egen materiella verklighet. I det avslutande spåret på nya albumet, Marrow, målar du upp en ganska mörk bild av vår värld och vart den är på väg. Tror du att det är möjligt att rädda mänskligheten, att kanske nå någon sorts frälsning här på jorden, från miljöproblem och kvinnoförtryck?

Jag är inget stort fan av frälsning, det är en sån religiös pojkklubbsgrej. Frälsning är en del av problemet. Himlagudar-konceptet kommer från Gore Vidal. När jag hörde om hans teorier första gången fick jag en aha-upplevelse. Det möjliggjorde för mig att förstå hur det feminina underordnas och hur hennes kreativa kraft approprieras. Det fungerar så, att mannen som skapare använder kvinnors kroppar som en kanal eller portal genom vilken han för fram sitt manliga geni, sitt manliga barn, och sin gudalika manliga intelligens, liksom Gud gjöt sitt stora geni och mirakel genom kvinnors kroppar i kristendomen. Och för att kvinnor äger jorden, för att kvinnor har ensamrätt på att skapa, så äger den feminina arketypen hela skapelsen; för hon födde hela skapelsen. Den manliga arketypen manövrerar istället i skyarna och befinner sig i något paradis någon annanstans. Det är därför deras himlar också är någon annanstans, deras efterliv är uppe i etern eller i en annan dimension. Och de har övertygat oss om att vår relation med den här platsen bara är en tillfällig period, efter vilken vi återvänder till paradiset, den infantila drömmen om aldrig upphörande glädje. En plats omgiven av oskulder eller änglar eller vad du än hoppas på ska finnas där. Den föreställningen skiljer sig väldigt mycket från vad våra sinnen vittnar om, våra feminina sinnen som berättar för oss om livet som vi känner det, som vi alltid känt det, sedan vi började existera och kämpa, i all extas, allt lidande, all kärlek, all utveckling, all långsam förändring, väntan, framåtrörelse, död, födsel… De här sakerna, de är hennes valuta, den feminina arketypens erfarenheter av livet och paradiset. Men han, den manliga arketypen, vill inte ha något med det att göra. Jag tror att det skrämmer honom på sätt och vis.

Jag brukar ta tempen på samtiden genom att prata med taxichaufförer i New York, jag frågar dem: ”Vad tror du håller på att hända med naturen? Vad händer med planeten? Hur är klimatet där du kommer från?”. Och mer än hälften svarar att domedagen är nära, att vi närmar oss någon slags apokalyps. Ofta använder de sina himlagudsmytologier för att rättfärdiga apokalypsen, för världens undergång är alla de här teologiernas klimax. En extatisk undergång kommer äga rum, sedan kommer de alla uppstiga tillbaka till fadern och leva i hans eviga gentlemannamässiga omsorg, med hans tillstånd, som de rättfärdigade och utvalda.

Det finns något infantilt med vår relation till jorden, som jordens barn håller vi fortfarande på att streta emot, för det är det sista ett barn vill veta om, att hans moders liv ligger i hans händer. Men där är vi nu. Som en art, som småbarn, med våra primitiva egon och all den här informationen om klimatkrisen. Vi står inför ansvaret att livets skapelse ligger i våra händer, att jorden och dess långa historia av biologisk mångfald är vår att förstöra. Och omedvetet, i sömnen, genom våra system av förnekelse, så gör vi det. Så, ser jag hopp, och hur förställer jag mig att hoppet ser ut? Vad jag anar, och hur jag pusslat ihop det just nu, är att det är för sent att utvecklas evolutionärt, men det kanske inte är för sent att transformeras.

Vad skulle du säga är skillnaden mellan evolution och transformation?

Evolution är vad som händer i en arts hårdvara, det händer över tusentals, miljontals år. Men en transformation är mer likt en metamorfos. Den förändring som begärs av oss som art just nu är en förändring så djupgående att vi knappt kan begripa det ärligt talat. Vad vi behöver nu är nästan ett mirakel, men jag tror det är värt att slåss för. För vi är fortfarande här. Det finns fortfarande fisk i vattnet. Det finns fortfarande drömmar och oskuld i oss alla, det finns fortfarande fåglar i skogen. Det är helt enkelt inte över. Min mamma sa alltid det, ”it’s not over until it’s over”. Oavsett vad du tror framtiden kommer bära med sig så kan du inte vara säker innan du ser det. Bara med det enda, enkla faktumet som utgångspunkt så tror jag att det verkligen, verkligen är värt att försöka.

Och det är en del av min inspiration för den här skivan, att träda fram på det här sättet trots min rädsla för att göra det: jag var väldigt rädd inför att spela in många de här låtarna, det var utmanande och obekvämt för mig att gå igenom den kreativa processen, men jag kände mig ändå starkt manad att agera trots min rädsla. Att försöka så gott som jag kunde, trots att jag är problematisk, trots att mina idéer och argument förmodligen är fulla av hål, att försöka delta mer framstående och tongivande än jag gjort förut, i en dialog om vart vi är på väg. Även om jag inte kan nå en slutsats, du vet, jag kan inte ens visualisera den logiska slutsatsen av allt det här, så har jag en stark impuls i mig att stödja de som belyser de här problemen. Ge dem ett soundtrack och ge dem energi.