Antikt och fräscht

Tom Waits, Bad as Me

Betyg:9/10

Tom Waits erbjuder oss egentligen inget nytt år 2011. Det låter ungefär som förr. Vilket är mer än någon kan begära.

Tom gräver djupt i sin egen bakkatalog när det är dags att söka inspiration till denna nya samling låtar. Därför känns det mesta så bekant. Inledande Chicago bygger vidare på den perkussiva, men ändå konstigt melodiösa, bullrighet vi älskat sedan Bone Machine. Kiss Me återkallar stämningen som Blue Valentines framkallade år 1978 och när pianot äntligen gör sin efterlängtade återkomst i de avslutande sekunderna av Pay Me är det precis sådär hjärtekrossande vackert som man minns det. Det känns som att man äntligen hittat hem.

Vi finner paradnumret, Hell Broke Luce, när vi närmar oss slutet av skivan. Det perfekta giftermålet mellan Waits artistiska integritet och hans förkärlek till avantgarde och det teatrala. Det är en brutal dödsmarch med helvetets djupaste avgrund som slutdestination. Det är förmodligen enda gången du kommer höra Toms sargade vrål ackompanjeras av Keefs trasiga gitarr som, i sin tur, flankeras av funkmaskinen Flea i rytmsektionen.

Gubben levererar härmed ännu ett mästerverk i raden. Det är enkelt att hävda att Tom har en av musikvärldens mest konsekventa diskografier, vad gäller kvalitet. För det stämmer. Han har snubblat ned i någon liten dal någon gång, för länge sedan, men för det mesta seglar han lugnt runt uppe i stratosfären.

Tom Waits är en sådan människa som borde leva för evigt. Vi behöver fler som honom. Sanningen är den att han nu börjar närma sig livets solnedgång, för att parafrasera Ronald Reagan, och det är svårt att säga om han har några fler plattor i sig. Det tog honom ändå 7 år att trolla fram denna. Bad as Me skulle i sådana fall vara ett otroligt bra karriärslut, men vi kommer väl alltid hoppas på mer?