Antony and the Johnsons
Primavera Sound, 28/5 – 2015

Instoppad mellan en drös skränig rock, tidigare under dagen har jag malts ner av Viet Cong och Ought och strax därpå väntar The Black Keys, spelar Antony and the Johnsons på en av de största scenerna som en harmonisk svan som spatserar över en hetsigt trafikerad väg i centrala Barcelona. Det är lätt att tro att Antony ska bli överkörd – med sin väna och oerhört lugna framtoning är de långt ifrån den typiska festivalakten. Men en enig publik är hänförd från den första till den sista stunden och tar varje chans att applådera, i varje konstpaus och mellan varje låt. En person bredvid mig skriker “BRAVO!” med jämna mellanrum.

Mycket kan säkert förklaras med stjärnstatus: Antony Hegarty är rent idolmaterial, en unik karaktär med ett unikt konstnärskap. Det kan också förklaras med konsertens ambition: en stor filharmonisk orkester ackompanjerar på scenen och filmerna i bakgrunden (vad jag tolkar vara japansk surrealistisk teatralisk filmkonst) tycks vara specialgjorda, om inte för just denna konsert så åtminstone för just denna setlist. Men det kan också förklaras med det enkla konstaterandet att konserten i sig är magisk.

Rösten ligger klar och tydlig över den övriga musiken, den enorma publiken är knäpptyst och helt fokuserad. Varje ord skär skarpa snitt i luften och kontrastarna i texterna får folk runt omkring mig att synbart hoppa till och rygga tillbaka: “I am very happy, so please hit me”. Det är inte bara vad som sjungs utan hur det sjungs, med en enorm passion. En uppriktighet som går att ta på, vilket resulterar i den överväldigande publikresponsen, vilket i sin tur får Antony att yttra festivalens ärligaste “thank you so much”.

I ett svagt ögonblick tycker jag nästan (men bara nästan) att det blir lite för lugnt, att Antony vaggar oss till sömns när i stället den lite mer energiska Fistful of Love hade suttit perfekt, en låt som märkligt nog uteblir helt. Men poängen är ju en annan, att titta på denna konsert är som att titta på solnedgången, något som inte borde göra sig hemma på en festival som denna men som fungerar hur bra som helst. Och Antony är förkroppsligandet av detta: hon är solnedgången över bergen, lyser starkare än stjärnhimlen över publiken, Antony är allt på Primavera i kväll.