Apokalypsen är inte här än

Turbonegro

Wimp teltet, by:Larm

Betyg: 7/10

Turbonegro må inte vara på toppen av sin karriär, troligtvis är glansdagarna räknade, men de lyckas få tiden att stå still. För det är samma ösiga punkkänga då som nu. Med eller utan Hank. Och visst, jag ska medge att Turbonegro troligtvis tappat lite utan den helvetiska frontfiguren. Tänk dig ett kent utan Jocke Berg eller ett Broder Daniel utan Henrik Berggren. Det finns liksom inte. Ibland betyder personerna mer än bandet. Men den brittiska ersättaren är som klon av Hank, så nära det går till identiskt, och visst har det sin charm. Men när till och med kroppsformen och utsmyckningen är i linje med den forne bandmedlemmen förstår jag inte varför bandet verkar göra en big deal av att de bytt sångare. Det är inte ens en nyhet längre och det är ju inte första gången som bandet byter frontfigur.

När ljusen slocknar och All My Friends kickar in förbereder jag mig mentalt på ett trettio minuters medley: nästintill signerat Greatest Hits i guldförpackning för 99 kr i ett ställ på Statoil. Och det är nog vad de flesta förväntar sig när en av bandets största låtar sätter ribban med intensiv och svettig deathpunk. En genre som de själva uppkallat. Men det tappar lite, trots bandets löjligt tajta samspel och energiska framtoning som till och med får branschfolket att gå loss. Den här stunden är som gjord för låtar som City Of Satan och I Got Erection; istället bjuds på en salig blandning från deras repertoar. Gott och blandat helt enkelt.

Jag måste troligtvis blicka tillbaks till Arvika 06 för att minnas en spelning med Turbonegro. Och apokalypsen är inte här än, homoestetik och sailorhatt funkar fortfarande. Det främsta beviset: The Age Of Pamparius.