Efter sex år är Sascha Ring tillbaka med ett nytt album som Apparat. LP5 heter det, kort och gott. På sin Facebook skriver Apparat att han inte vill ha någon ”bullshit title”, ingen historia som berättas. Det är musik, och endast det. Under dessa sex år har han dock hunnit släppa två album som en del av gruppen Moderat, vilken han har tillsammans med duon Modeselektor. Det blir under skivans gång snabbt uppenbart att det troligen är Modeselektor som i dag står för de mer aggressiva och klubbvänliga delarna av Moderats musik. Om man förväntar sig ett album som 2001 års Multifunktionsebene, eller Orchestra of Bubbles från 2006, blir man kanske lite besviken. LP5 är fyrtiofem minuter av atmosfärisk, dovt pulserande elektronisk pop, som aspirerar på att nå det sublima, snarare än ett dansgolv i Berlin. För sitt skivbolag Mute Records berättar Ring att det är just tack vare samarbetet med Modeselektor som han kunde göra ett album likt detta, då han tillsammans med dem får utlopp för det storskaliga. Med Apparat får han försjunka i detaljer. Han samarbetar återigen med cellisten Phillip Thimm, och tillsammans skrev de stora delar av albumet under långa improvisationssessioner. Thimms spel, och användningen av trombon, saxofon, kontrabas och harpa bidrar till att ge albumet extra liv.
VOI_DO, skivans första spår, är en vacker och stillsam popballad mer än något annat. Luftiga gitarrslingor vilar på en mjuk matta av blås. Samplade spöklika röster studsar omkring under låten, och det faktum att Apparat valt att inkorporera så många ”riktiga” instrument lönar sig. Detsamma gäller LAMINAR FLOW, ett av albumets starkaste spår. Inte för att den nödvändigtvis är speciellt engagerande, eller sticker ut i mängden, utan just tack vare Rings sinne för att beröra och skapa vackra melodier.
För musiken är oerhört välskriven – det märks att Apparat lagt ned tid på produktionerna. Ändå kan det ibland kännas som att det saknas något. I tidigare nämnda Facebookinlägg förklarar han att låtarna är resultatet av många olika idéer från bland annat Moderat och filmmusik han komponerat, som han liksom pusslat ihop. Det filmiskt episka finns här, men kanske har Apparat skrivit musiken för mycket på mikroskopisk nivå. Många spår blir därför svåra att lägga på minnet. Man fascineras av allt arbete som ligger bakom varje ackord, varje ton, men får inget riktigt överblicksperspektiv. Det hela blir till slut en oavbruten ström av ljud, såväl elektroniska som organiska, som i och för sig är vackra. Det finns naturligtvis utstickare, även om de också passar in väl på albumet. DAWAN, som släpptes som singel, är trots sitt drivande trumkomp, explosiva blås och sina snirkliga basgångar, också mycket avkopplande och meditativ.
CARONTE är en höjdpunkt, som för tankarna till Radioheads senaste album. Inte minst på grund av att Rings finstämda, lite plågade röst ofta påminner om Thom Yorkes, eller det gitarriff som hörs ovanpå acidbasen och stackatostråkarna under spårets kulmination. Sången integreras i musiken som vilket instrument som helst, snarare än att vara det som driver den framåt, och Rings texter fungerar framför allt som ytterligare ett sätt att bidra till de stämningar han vill förmedla. Det man som lyssnare hade kunnat önska är att Apparat jobbat mer med dynamiken. Att man till slut saknar något slags ordentligt klimax under skivans gång blir extra tydligt när det kommer, i avslutande IN GRAVITAS. Den börjar – vid det här laget i sann LP5-anda – avskalat, stillsamt, men övergår utan förvarning till en mer ”traditionell”, drivande house-låt, innan den övergår till ett lika märkligt som snyggt datorgenererat spoken word.
Det var som sagt meningen att LP5 inte skulle ha något särskilt tema, ingen berättelse. Musiken skulle tala för sig själv, som det brukar heta. Och det gör den. Det är rakt igenom ett snyggt, mysigt melankoliskt album. Dess detaljrikedom är slående, men kanske borde Apparat ha funderat mer över helhetsupplevelsen. Trots det behöver man inte nödvändigtvis längta till den dag Apparat slår sig ihop med Modeselektor igen.