Är det inte dags för den stora comebacken?

”Farväl min barn” är vad Henrik Berggren sa innan han steg av en Slottskogens scener 2008 och en era slutade på allvar. Där och då tog det slut, ett värdigt avslut för oss som var med. Broder Daniel var något alldeles eget, långt ifrån ett indieband i mängden, de lyckades med något som få band lyckats åstadkomma – de statuerade ett exempel, blev ensamhetens skyddsänglar och mot alla odds erövrade de pophjärtan och skapade en egen subkultur. Det råder inga tvivel om att Broder Daniel satt djupa spår i svensk populärmusik men även i oss som berörts av dess ofta så mörka skildringar. Få andra band har varit så älskade, så hatade och så viktiga, möjligtvis Kent, men ändå inte. Jag vågar inte ens försöka mig på en jämförelse banden emellan.

Trots att bandet tog farväl 2008 lever Broder Daniel vidare. Musiken är odödlig även om den ofta berör ända in på livet. Fansen lever kvar än idag, och nu låter det som att jag är en pretentiös journalist som befann sig i en 40-års kris när Fucking Åmål tog bandet till skyarna och krönte dem till kungar, så är dock inte fallet. 20 år är vad jag är, och jag var med när det hände. Jag var ung, men jag minns tidningarnas skriverier, vandalismen och förstår varför ”pandorna” fortfarande bär stjärnor under ögonen.

Anders Göthberg lämnade ett tomrum hos många, inte minst för den destruktiva sångaren Henrik Berggren som vigt sitt liv åt BD. Berggren är och förblir något utav ett geni. Få människor har berört så många så länge. Hold on to your dreams satte punkt för Sveriges mest inflytelserika rockband, enbart den titeln bevisar väl deras storhet?

Henrik Berggren har dock lovat att komma tillbaka, och av erfarenhet vet vi att det kan ta sin tid innan Berggren återigen får hjärtan att gå i brand. Vi är många som suktar efter nytt. Ett livstecken vore guldvärt. sommaren 2006 gjorde Berggren ett par akustiska spelningar däribland på anrika Hultsfred och skånes stolthet Siesta!. 2010 var det dags igen för några akustiska spelningar och jag minns rubrikerna som om det var igår ”Vallfärden till Jokkmokk” löd en av dem. Men det var ingen tydlig comeback av den stjärna som Henrik faktiskt är, däremot mottags han av fansen precis som om Broder Daniel aldrig tagit slut. till allas stora förvåning dök han upp under Way Out West och delade scen med Anna Ternheim för att tillsammans skapa nytt liv i Shoreline, för övrigt ett mästerverk.

Frågan är nu om det inte är dags för Henrik att inta festivalscenerna igen? Det har gått ännu ett år, och han har ju som sagt lovat att komma tillbaka. 2010 var kanske förhandsvisningen, och jag hoppas 2011 ska bli den stora comebacken. Det går onekligen bra för svensk musik, men saknaden av band som BD, Bad Cash Quartet och Yvonne är för stor nu. Sommaren 2011 hoppas jag vi möts av fler stjärnor under ögonen, en gång för alla.

FOTO: Martin Norberg www.martinnorberg.se