Ray-Ban Stage
Arab Strap
Primavera Sound, 2/6 – 2017
Publicerad: 5 juni 2017 av
Nike Rydberg
Förra året tillkännagav Arab Strap sin återförening, efter att år 2006 ha tagit farväl med samlingsalbumet Ten Years of Tears. Vid den punkten kunde Glasgow-duons existens sammanfattas just så – att vara misslyckad, ful, cynisk och självömkande är den röda tråd som löper genom hela deras musik. Men när återföreningsturnén tagit dem till Primavera får de all anledning att ifrågasätta den lanseringen av sig själva. Spelningen blir – liksom den från Bon Iver kvällen tidigare – en filmisk underdog-revansch, men aldrig utan att hedra allt som Arab Strap är.
”This song is about trying to get a shag”, säger Aidan Moffat åsyftandes Speed-Date, tagen från Arab Straps sista album. Varenda Arab Strap-låt skulle kunna introduceras på samma sätt, men därifrån ändrar bandet skepnad fullständigt. Den inledande gitarrslingan skjuter iväg som ett spjut och följs av ett oväntat Coldplay-moment, med ett näst intill arenarockigt framträdande av låten. Medlemmarna Aidan Moffat och Malcolm Middleton har till återföreningsturnén fått sällskap av ett fullskaligt band, vilket leder till uppdaterade versioner av Arab Straps i grunden minimalistiska indierock. Efter tio år i dvala har deras budget-trummaskiner vuxit upp till gedigna beats, de lo-fi-folkiga tystnaderna färgläggs med sömlösa övergångar, rasande fioler och allra mest en förvånande pondus.
-
Arab Straps musik har aldrig låtit större, och de verkar inte själva tro att det är sant. De verkar mest försöka förstå att de förtjänar att vara där. Moffat gör vid en punkt ett försiktigt försök att vara rockstjärna, kastar iväg ett mikrofonstativ och skämtar glatt om hur professionell han är. Han är såklart ironisk, men han har också tårar i ögonen. Allra mest påminner han om The Nationals Matt Berninger, med onåbart slutna ögon och innerlig sångleverans.
”And maybe I’m not very vocal / ’Cause I’ve used the words before”, mumlar han under Don’t Ask Me to Dance, åsyftandes en begynnande kärleksrelation. Men orden låter helt nya för honom – varje låt och känsla förmedlas som om den uppkommer i stunden, som att den känns lite för mycket. Åtminstone fram till sistalåten The First Big Weekend. Om Arab Strap har en ”hit” så är det den, där bandet beskriver en vardagsdekadent sommarhelg i detaljerad spoken word. Aidan Moffat behöver läsa innantill från ett papper för att minnas allting, men han behöver bara yttra låtens första mening för att höra publikhavets jubel: ”So that was the first big weekend of the summer.”
-
