Arcade Fire
Gröna Lund, 13/6 – 2014

Minns ni hur absurt det kändes när stora Arcade Fire gästade lilla Popaganda? Idol-domaren Kishti Tomita skulle ha kallat det ett ”Hallelujah-moment”. Det är nämligen få gånger en bokning varit så rätt. Att de tre år senare gästar Gröna Lund är trots allt inte så absurt. Med en Grammy  och Reflektor i ryggen har deras säregna symfonier letat sig ut till stora arenor. Ingenting förvånar oss eller Win Butler längre. Men ändå står jag där och undrar vad som händer. På Coachella kröntes Win Butler åter till kung och på Primavera visade de upp de där magiska krafterna som bara bor i Arcade Fires stora orkester. Jag kan fortfarande höra allsången ringa i öronen. Gröna Lund är som en spökstad fylld av hipsters i jämförelse. Och ja, turister och gubbar. Gröna Lunds programchef är lyrisk över att så många ”hipsters” letat sig till nöjesfältet ute på Djurgården. Själv saknar jag den leriga Hultsfredspubliken som gav varje tillställning lite hjärta och själ. Det gör ont i mitt hjärta när inte ens en insvuren ”indie-klassiker” som Rebellion (Lies) lyckas väcka den sömndruckna publiken.

Arcade Fire kämpar på i lätt motvind – det finns för mycket bra material för att hela tillställningen ska bli det lik publiken föreställer. Inledande Reflektor låter ovanligt bra när den pulserar genom högtalarna. De distinkta trummorna och Regines franska textrader följer vinden och landar i ett gapande publikhav. Men det är först i Neighborhood#3 (Power Out) som deras storhet skiner igenom de mörka molnen som cirkulerar runt Gröna Lund. Arcade Fire är i grund och botten ett oerhört fint hantverk där otroligt många instrument och individer besitter förmågan att skapa känslor av sina ljudvågor. De harmoniska melodierna, de stegrande refrängerna och samhällsmedvetna texterna är förvisso ingen unik formel, men i händerna på Arcade Fire är det nästan alltid ljuvligt.

Att allsången är borta med vinden har jag till och med förlikat mig med lagom till No Cars Go som går på tom motor. I Afterlife och ABBA-covern Chiquitia är det som att Arcade Fire och publiken fått ny efterlängtad energi. Tråkigt nog är det kortvarigt eftersom ljudet sedan kraschar. Den här tillställningen var precis som en berg- och dalbana; någon mådde illa, någon fick den där adrenalin-kicken, därför var det extra passande att allt ramades in på ett nöjesfält.