Arcade Fires snart tioåriga debutalbum Funeral skildrade som ur ett barns ögon en fördärvad värld där älskande möttes genom underjordiska tunnlar, där problematiska familjer föll isär (och deras grannar dansade på gatan i ljuset av polissirenerna) och inte minst landet Haiti. På låten med samma titel berättade multiinstrumentalisten Régine Chassagne växelvis på franska och engelska om sorgen för sin familjs lämnade hemland. Inför skapandet av bandets fjärde album Reflektor tog hon med sig sin make tillika medmusiker Win Butler till den tudelade ön, vilket kom att prägla hela albumet och förändra Butlers sätt att se på världen och musiken. Minns ni historien om Girls Christopher Owens, som växte upp i en isolerad sekt utan tillgång till modern musik? Minns ni också Albums otroligt naiva och musikaliskt nyförälskade sammanfattning av pophistorien? Resan till Haiti och exponeringen för landets musik, voodoo-religion och kolonialhistoria verkar ha satt igång liknande mekanismer hos Butler och hans band. Inspirerade av resan har de ställt sig med en fot utanför vår västerländska upplöjda popmusikhistoria. Dubbelalbumet Reflektor är ett kollage av influenser och känns som ett försök att få oss att uppleva popmusik som om det vore första gången. Vi kan se det som en illustration av LCD Soundsystems creddiga namedroppingtestamente Losing My Edge – att gruppens ledare James Murphy dessutom varit med och producerat albumet blir då bara för mycket.
”You dream in English now, in proper English, look out” stönar Butler fram i den förvridna garagerock-klyschan Normal Person och även om han kanske inte menar att lägga någon postkolonial tyngd bakom sina ord hörs det i musiken. Här rockposerar Arcade Fire som ett tolvårigt nystartat fritidsgårdsband, plockar isär de kända attributen och drar dem så långt man bara kan – inte helt olikt vad Deerhunter gjorde på Monomania tidigare i år. Temamässigt behandlar låten den typ av identitetsfrågor som främst band under 70-talet verkar ha funnit relevanta, textmässigt slänger den sig med plattityder som ”I think I’m cool enough, but am I cruel enough for you?”. Även på Here Comes the Night Time står texten mest och stampar – de mest banala textrader upprepas in absurdum på ett sätt som ett yngre, mer brinnande Arcade Fire förmodligen aldrig hade bemödat sig att slösa tid på. Att låten i sig saknar tydlig vilja att berätta något framgår mest om man ser bortom lagren av fantastisk produktion, musikaliskt samspel och bortom själva kontexten och auran runt bandet. Det faktum att jag börjar gråta första gången jag hör albumets öppnande titelspår har knappast att göra med hur musiken låter, utan snarare den monumentala återkomst den innebär för ett band jag älskar så mycket.
Att texterna och närheten till lyssnaren går förlorade till förmån för besinningslöst jammande är något som präglar den första av albumets två skivor, medan den senare kommer betydligt närmare. Av Arcade Fires tidigare album kan väl Funeral och The Suburbs sägas ha behandlat de vanliga människornas tillvaro – Reflektors andra halva är snarare en fortsättning på Neon Bibles sagor och myter bortom de egna kvarteren. Intimiteten i musiken är ironisk med tanke på att den till stor del baseras på något så avlägset som den grekiska myten om Orfeus och Eurydike. Som mest talande är den fantastiska, dramatiska och dysfunktionella poplåten It’s Never Over (Oh Orpheus). Här delar Butler och Chassagne sång och genom ett Talking Heads-filter, med konstanta vändningar och beats brutna som hjärtslag gestaltar de Orfeus kamp för att ta tillbaka Eurydike från dödsriket. Orfeus, som i den grekiska mytologin representerar musiken och sjunger så vackert att floder stannar upp för att lyssna, yttrar här att”I will sing your name until you’re sick of me” och gör genast den uråldriga myten till en samtida kärlekshistoria. Dess systerlåt Awful Sound (Oh Eurydice) kan med referenserna till love in the reflective age kopplas samman med förstaspåret Reflektor – där tiden kommit betydligt längre och präglas av våra dagars skärmstirrande. Helhetsbilden är rysningsframkallande, tid och rum tycks inte längre existera. Antikens Grekland och vår nutida västvärld är väl detsamma, i slutändan är känslor ändå allt vi har.
Även om depressionsdiscon Afterlife avlöses av Supersymmetry är det den förstnämnda som stänger albumet på riktigt. Här ryms sammanfattningen av vår musikhistoriska resa (”And after all this time, it’s like nothing else we used to know”) och resan tillbaka till vad som var det finaste med Funeral – dess trösterika förmåga att fira det tragiska i livet och belysa gemenskapen i svärtan. Vi dansar och gråter, igen.