Orange
Arcade Fire
Roskilde, 1/7 – 2017
Publicerad: 2 juli 2017 av
Erik Blohmé
Det var något väldigt avtändande med att Arcade Fire ställde sig i led tillsammans med bland andra Beyoncé och Madonna under den märkliga lanseringen av Jay-Z:s streamingtjänst Tidal. Det hade inte ens något med Tidal att göra, utan med hur det fick den ikoniska gruppen att se ut. Mer malplacé i konferensstämningen än till och med Daft Punks motorcykelhjälmar och Deadmau5 mushuvud var frontpersonerna Win Butler och Régine Chassagne. I nystrukna märkeskläder, stylade som två reklambyråhipsters på stan en lönehelg, stod de bredvid musikbranschens absoluta ekonomiska elit i deras tondöva klagan över att inte tjäna tillräckligt mycket pengar (Jay-Z och Beyoncés kombinerade varumärke har värderats till en biljard dollar). Kanske var Arcade Fire mest där som inkvoterade indiealibin, men ändå – tillsammans med det faktum att de tidigare i år blev signade på Columbia Records torde ingen längre tro att Arcade Fire är underdogs eller ”indie”. För ett band sprunget ur hjärtat av den en gång bohemiska indiekulturen är det en identitetsförlust.
Indiemusik i sig kommer alltid finnas och hitta nya uttrycksformer – må det så vara Death Grips eller Car Seat Headrest. Det är snarare indie i den estetiska tappning som var rådande under 00-talet och populariserades av Bright Eyes, Modest Mouse, White Stripes, med många flera, som nu är stendöd. Men Arcade Fire bevisar i kväll att banden som etablerade sig själva under den eran kan leva vidare och fortsätta bli starkare. Att Arcade Fire gått och blivit storbolagsrävar har egentligen ingen nämnvärd inverkan på deras musik. Kanske skulle vissa invända att de blivit ett arenaband, men det har de alltid varit – redan efter debutalbumet Funeral spelade gruppen inför gigantiska publiker på festivaler runtom i världen. Det är en del av deras väsen. Genrekamraterna Mew har kallat sig själva för ”the world’s only indie stadium band”, men det har Arcade Fire också varit sedan David Bowie upptäckte dem för mer än tio år sedan.
Alla tankar om att Arcade Fire är ett daterat band som växt ur sin independentkostym splittras av deras skoningslösa spelning på Orange. De inleder med en utplånande version av Wake Up och eldar sedan på så intensivt att energinivån aldrig tillåts sjunka under kokpunkten förrän setlisten är över. Setlisten i sig är perfektion, publiken kan allt som spelas utan att det känns billigt publikfriande eller greatest hits-kalkylerat. Bandets performance är lika vansinnig som för ett decennium sedan, i de mest hetsiga partierna hoppar medlemmarna runt på scenen och slår på allt de kommer åt, inklusive varandra, i någon sorts dionysisk hybris. Win Butler svär som en borstbindare i de korta inläggen mellan låtarna – ”It’s so fucking good to be here!”, ”The world is just such a a fucking shitty place right now”, ”Thank you so fucking much”.
-
Month of May har aldrig låtit bättre, vare sig live eller på skiva, än vad den gör i kväll. Bandet kommer till och med undan med ett synkroniserat gitarrhopp i låtens klimax. Det dubbla trumsetet ger beatet i The Suburbs den kraft och beslutsamhet den förtjänar. Det råder nästan konstant allsång. De spelar Sprawl II (Mountains Beyond Mountains), Reflektor och Afterlife i följd utan avbrott, nästan som en sorts discospelning i spelningen. Det är lite tråkigt att publiken inte går igång på Power Out, men någonstans måste folk ändå återhämta sig. Gruppen riskerar att någon faktiskt drar ur kontakten på riktigt genom att strunta i att de inte har någon tid kvar och spela konsertens enda lugna låt, Neon Bible. Butler avslutar genom att smälta hela publiken med ett svärmorsdrömskt leende som skulle få vilken mamma som helst att stå ut med det ovårdade språket.
Arcade Fire är ett hoppfullt band lika mycket som de är ett ilsket band. De är ett inspirerat band och de har bevisligen roligt. Om man inte gillar det man gör dyker man inte upp och DJ:ar halva natten strax efter sin egen spelning, vilket Win Butler gjorde på Roskildes Klubb Rå. Det finns ingen anledning att bry sig om något annat än musiken, vare sig genrestämplar eller ekonomiska motiv. Gruppen skulle kunna omforma sig själva till ett aktiebolag utan att det förändrar någons upplevelse i kväll, för mitt i spelningen kommer jag ju ihåg – jag älskar Arcade Fire. Det är nog fler i publiken som minns det, och det är faktiskt mer än ett minne. Arcade Fire är lika mycket 2017 som 2007.