Flamingo
Arcade Fire
Way Out West, 11/8 – 2018
Publicerad: 12 augusti 2018 av
Jonathan Bonn
När kanadensarna i Arcade Fire äntrar Flamingo-scenen på lördagskvällen gör de det i spöregn. Det verkar inte vara något som stör vare sig bandet eller publiken – stämningen är på absolut topp, och direkt när bandet tar första tonerna i Everything Now hoppar halva Slottsskogen och skrålar med i pianoslingan, medan regnponchos flyger i luften och scenteknikerna jobbar febrilt med att skydda instrumenten från regnet. Trots det till stor del svaga materialet på gruppens senaste album håller ändå titelspåret klassisk Arcade Fire-kvalitet, särskilt med tanke på hur väl det gör sig i liveversion. Inledningsvis visas inga tecken på att bandet tänkt dra ner tempot – de river av Neighborhood #3 (Power Out) och Rebellion (Lies) av bara farten, och Slottsskogen exploderar i allsång medan Will Butler flänger runt och bankar maniskt på sin marschtrumma.
Först när Régine Chassagne kliver ut på scenförlängningen och framför Electric Blue får publiken en chans att andas. Efterföljande Put Your Money on Me hör tillsammans med Electric Blue till spelningens svalaste ögonblick – bandets nya material har tyvärr inte riktigt slagkraften att trollbinda åskådarna på samma sätt som deras övriga katalog. När det samtidigt levereras färdigpaketerat med Everything Nows övertydliga anti-konsumtions- och anti-korporationsbudskap känns det mest som en stoppkloss för stämningen. Direkt efteråt plockar bandet dock upp stafettpinnen igen och bränner av The Suburbs, Ready to Start och Sprawl II (Mountains Beyond Mountains) i rak succession. Ordningen är återställd, publiken studsar vilt omkring och det flyger regnponchos igen.
-
“This is by far the best show we’ve ever played in Sweden”, hälsar Win Butler från scenen. “It’s something with capital cities and always phoning it in”, säger han och ger en känga åt Stockholmspubliken, troligen omedveten om att typ halva publiken egentligen består av tillresta stockholmare. Med det sagt så har Butler inte fel, såväl inramningen som publiktrycket är betydligt bättre än på bandets senaste Sverigespelning på Gröna Lund 2014. Den visuella showen vinner enormt på mörkret – förutom klippen som projiceras på storbildsskärmen blir det också effektfullt under Sprawl II, när Chassagne sjunger “I need the darkness, someone please shut the lights”, och scenen släcks ner helt.
Därpå följer en trio låtar från det fantastiska men polariserande albumet Reflektor. Titelspåret och Afterlife framförs med bäst resultat, och under den sistnämnda låten fixar publiken pallplats i tävlingen om kvällens högsta medsjungning, när “I’VE GOTTA KNOW” vrålas ut av ett tusental festivalbesökare. We Exist lyfter å andra sidan inte lika högt, utan blir mest en parentes i sammanhanget. Everything Now-spåret Creature Comfort följer därnäst, och det är faktiskt en av de få nya låtarna som lyckas dra igång åskådarna. Publiken studsar och en till regnponcho flyger medan Win Butler sjunger “assisted suicide, she dreams about dying all the time” över den dånande basen. Sist och slutligen blir det självklart Wake Up med tillhörande allsång, som fortsätter långt efter att sista instrumentet lagts ner.
-
Arcade Fire lyckas som så ofta förr med att leverera en storslagen show, och de bevisar just varför de är värdiga headliners på i stort sett vilken festival som helst. Låtvalen är väl avvägda mellan gammalt och nytt, även om de nya låtarna är ett tapp i kvalitet gentemot bandets tidigare material. Faktumet att inte en enda låt från Neon Bible spelas under kvällen är också ganska förvånande. Spelningen hade nog mått bra av att inkludera No Cars Go eller My Body Is a Cage, men det är förlåtet och glömt med tanke på vilken urladdning bandet levererar i Slottsskogen. De trotsade regnet tillsammans med publiken, och stängde igen årets upplaga av Way Out West med en av festivalens mest storslagna spelningar – det är Arcade Fire precis som vi känner dem.