Architecture in Helsinki blandar och ger

Architecture In Helsinki, Stockholm

Betyg: 6 / 10

När man kommit till den där punkten då man springer runt i cirklar, då krävs det troligtvis att man byter spår och prövar något nytt för att hålla uppe motivationen, förklarade Martin Elisson från Hästpojken under vårt möte i somras. Det är ganska logiskt och förståeligt, och inget unikt för musiker i sig. Rent rationellt är det så vi människor fungerar.

Numera är det ingen ovanlighet att artister hoppar mellan genrer och plötsligt förändrar sitt sound från den ena skivan till den andra. Architecture In Helsinki har gjort denna resa; nya skivan Moment Bends är ljusår från In Case We Die. Och denna gång är det tyvärr till det sämre. Visserligen är det inget fel på nya skivan; det är snygga poplåtar stupta i elektroniska vibbar snarare än gitarrer. Men för mig är Architecture in Helsinki musikerkollektivet fyllt med melankoliska själar som tillverkar hjärtkrossande klapp-pop.

Inledningsvis blir det dock en segdragen massa där 80-tals osande synthar beskriver tongångarna allra bäst. Setlisten domineras av den elektroniska popen, och ju längre spelningen går står det klart att bandet är på väg att tappa sin själ. Med skivorna In Case We Die och Places Like This lyckades man skapa ett säreget sound som i livesammanhang blott blir ett minne. Fokuset har flyttats från det lekfulla som så tydligt utmärkte Architecture in Helsinki från andra band. Och det är synd, för det är så tydligt hur man glänser när Wishbone plötsligt blåser liv i publiken. Kalla mig bakåtsträvande eller pretentiös, vanligtvis har jag inget emot förändring, men jag är inte ensam om att föredra de klassiska låtarna vi lärt känna i våra yngre dagar. Publiken ber om dem, men bandet förklarar att man kommer fokusera på det nyare materialet. Därefter ger de oss It’ 5 i en ny speedad och elektronisk tappning, dock utan den kraftfulla inledningen med orden Stranger Danger, Danger Stranger, When you gonna follow through?.

Låtar som In Case We Die, Maybe You Could Owe Me och Nevereverdid uteblir, till allas stora förvåning och besvikelse. Men vilken avslutning man bjuder på när Heart It Races blir precis som den där gatumusiken man hade hoppats på. Det är nästan så att jag glömt den sega inledningen.