Det har nu hunnit gå mer än tio år sedan Arctic Monkeys bildades i en förort till industristaden Sheffield i England, och sju och ett halvt år sedan deras debutskiva Whatever People Say I Am, That’s What I’m Not släpptes i början på 2006. Sedan dess har bandet hunnit släppa fyra skivor till, inklusive deras senaste giv AM, och sålt ut gigantiska arenor i Storbritannien samtidigt som det gått långsammare i Nordamerika – och Sverige för den delen.
Till skillnad från många andra ”brittiska gitarrband” från mitten på 2000-talet – Franz Ferdinand, Bloc Party, The Fratellis, Babyshambles för att nämna några – har Arctic Monkeys lyckats hålla kvaliteten uppe hela tiden. Speciellt om man inkluderar Alex Turners solomaterial och hans skiva med Miles Kane som The Last Shadow Puppets. Visst finns det skivor som fans föredrar framför andra – ibland har bandets tredje släpp Humbug fått oförtjänt mycket kritik – men det är svårt att förneka att Arctic Monkeys har varit betydligt jämnare och haft en betydligt starkare lägstanivå än sina konkurrenter.
AM är bandets femte skiva, den tredje som bandet valt att spela in i USA snarare än i Storbritannien, och den är återigen producerad av James Ford som har hängt med sedan Favourite Worst Nightmare, denna gång med hjälp av Ross Orton. AM är en fullt logisk fortsättning från 2011 års Suck It and See och på sina fem skivor har bandet utvecklat ett väldigt karakteristiskt sound som det knappast finns skäl att ändra på – om bandet nu ens skulle vilja. Däremot fortsätter bandet att expandera och utvecklas inom de ramar de skapat och på AM är det än mer tydligt än tidigare – influenser från 2000-talets r’n’b och hip-hop matchas med sjuttiotalets protometal och adderas till bandets ljudbild.
AMs två första spår, Do I Wanna Know? och R U Mine?, har båda släppts innan skivan – R U Mine? som singel i februari förra året och Do I Wanna Know? i juni i år. Som singlar nådde de inte riktigt hela vägen fram men i sitt sammanhang på AM passar de perfekt. De tidigare nämnda r’n’b influenserna är som tydligast på avslutande balladen I Wanna Be Yours medan den Black Sabbath– och War Pigs-imiterande Arabella är dess motsats. I mitten av skivan är balladerna No. 1 Party Anthem och Mad Sounds olyckligtvis placerade efter varandra; var för sig står de sig utan problem, men direkt efter varandra sänks tempot lite för mycket. Skivans kanske bästa spår är det med den längsta titeln – singeln Why’d You Only Call Me When You’re High?, som är både oväntad och fascinerande, med en melodi och refräng med en otrolig förmåga att fastna.
AM är egentligen ”bara” ’Arctic Monkeys being Arctic Monkeys’ och att skivan i det närmaste är självbetitlad (’I would have called AM ‘Arctic Monkeys’ if we didn’t have such a ridiculous name’ – Alex Turner) är fullt logiskt. Arctic Monkeys fortsätter att leverera högkvalitativ rockmusik utan att stå stilla och Alex Turner har inte på något sätt förlorat sin förmåga att skriva minnesvärda texter. AM kommer antagligen inte vinna bandet horder av nya fans men det är å andra sidan precis den skiva man kunnat hoppas på som ett fan av bandet.