Arctic Monkeys
Hultsfredsfestivalen, 14/6-2013

Vi kan se klipp från Glastonbury om hur publiken befinner sig i närheten av nirvana när I Bet You Look Good On The Dancefloor kickar in, men jag påminns ständigt om spelningen på Way Out West som var allt annat än det rus av brittisk indierock som man kunnat förvänta sig. Mina förväntningar är inte allt för högt ställda, även om de mer eller mindre tvättat bort detta rykte om att vara ett trist liveband. Omkring tusen spelningar har gett utdelning – i alla fall skinn på näsan.

2006 var faktiskt inte igår, men det är få låtar som känns lika rätt 2013 som då. Ta bara Fake Tales Of San Francisco från debuten Whatever People Say I Am, That’s What I’m Not som exempel. Dess riviga gitarrer och referenser till Sheffield-området Rotherham känns lika relevant nu. Och det märks på publiken, den här festivalen lever helt och hållet på Arctic Monkeys. 90-talsgiganter kämpar för att samla ihop tusen personer framför scenerna, men när Arctic Monkeys river av Do I Wanna Know? är det som att festivalen lever för första gången den här helgen. Festivalens största publikhav är ett faktum, det är bara fransoserna Phoenix som är i närheten.

Arctic Monkeys är inte lika skitiga, riviga eller omtumlade som när jag var 17 år. Men det här är något bättre. Om det stavas mognad vet jag inte, men det är möjligt. Låtar från kritiserade Humbug blir kvällen till ära höjdpunkter. Arctic Monkeys är inte längre ett band som behöver lira i 140 km/h för att få tonåringar att slita sig i håret och skrika ut sin lycka. Alex Turner är ett musikaliskt geni, den rock han och hans band numera representerar hämtar spår från Josh Homme, blues och amerikanska ökenmarker. Men framförallt är det hans texter som kommer till sin rätt när han ger oss hela sin bröstkorg.

Att de dessutom luftar nya spåret Mad Sounds, ett melankoliskt lugn, späder på förväntningarna på det kommande albumet. Och avslutningen är lite av en hitparad; bomben I Bet You Look Good On The Dancefloor följs av klassikerna When The Sun Goes Down och Fluorescent Adolescent innan 505 sätter punkt för vad som blivit en av festivalens mäktigaste ögonblick.

Foto: Alexander Tillheden