Britterna i Arctic Monkeys har hyllats världen över för sin ständigt överraskande, men alltjämt klassiska rockmusik. Under åren som gått sedan rekordalbumet Whatever People Say I Am, That’s What I’m Not har bandet gång på gång återupplivat den utdöda genren och blivit en av rockens främsta förebilder – ett manifest på att det faktiskt går att göra gitarrmusik i dagens samhälle. Som Alex Turner själv sammanfattade det i ett tacktal på BRIT-awards 2015, ”That Rock ’n’ Roll eh?”. Nu, tre år senare, har bandet gjort en totalomvändning med Tranquility Base Hotel & Casino. Visst lever den vidare, men denna gång i en helt annan form än tidigare.
Dragningskraften i kvartettens företrädande verk är den spretighet som omfamnas i form av smäktande hjärtkrossarlåtar, rockhits och punkflörtar, men på det senaste albumet går låtarna om varandra utan att utmärka sig särskilt. Det blir en melodiskt universum som Turner bjuder in oss till och alla spår har sin del i det, för även om de kanske inte är särskilt tankekittlande på eget håll så blir de det tillsammans. Enligt en intervju med Annie Mac skapade Turner i processen med att skriva Tranquility Base Hotel & Casino en egen värld och det märks. Science Fiction, som skrevs som första låt i detta temat och till albumet, dignar av apokalypsreferenser från diverse obskyra serietidningar, låtar och tv-draman som frontmannen med en viss besatthet grävt sig ner med hjälp av. Detta tema fortsätter långt in på resterande låtar. Ibland känns det överflödigt – som att Turner byggt sitt eget fängelse av hänvisningar utan att tänka på vare sig lyssnaren eller resten av bandet – men det ger också universumet en textur och ett djup. Det är som att de har skapat sig ett eget Hotel California, fast ett kosmologiskt sådant. Själv är Turner någon slags överjordisk hotellägare/Arthur Dent-person som får nya uppenbarelser om livet för varje martini han dricker och albumet är denne karaktärs livsverk.
Att albumet är så excentriskt, men också utan synliga sömmar, är nog det som räddar britterna ifrån den oundvikliga avgrunden av att helt gå från det som den trogna, 13-åriga fanskaran väntar sig. I stället för att det svåråtkomliga avvisas som Turners hjärnspöken blir det nu ett bevis på hans påstådda genialitet. För även om hans författarteknik har gått från Humbugs ironiska avbildningar av omvärlden till rätt självcentrerade funderingar om sin egna dekadenta rockstjärnestatus, görs det inte helt utan ironi. Albumet första spår Star Treatment öppnar med ”I just wanted to be one of The Strokes / Now look at the mess you’ve made me make” och temat fortsätter sedan i titelspåret med ”I’ve been on a bender back to that prophetic esplanade / Where I ponder all the questions but just manage to miss the mark”. Han kritiserar sina egna utsvävningar innan någon annan hinner göra det och just därför funkar det. Hans för stora kavajer och orange solglasögon hör egentligen hemma i en bortglömd 70-talsromantik, men nu blir de hans pansar i vilken han kan göra som han vill. Även musiken speglar detta och det tar inte särskilt mycket för att föreställa sig Turners egna beskrivningar om att han skrev låtarna i sin ensamhet, endast avbruten av pianot han hankande plinkade ner låtarna på.
Det är heller inte otydligt att albumet först och främst är sångarens kärleksbarn. Det är hans pianoackord som leder vägen i de flesta låtar och de andra medlemmarna hittas först efter en djupare neddykning i skivan. Trummisen Matt Helders, vars beats tidigare har varit höjdpunkten i vissa spår, har fått koka ner sina annars karaktäristiska rytmer till enstaka slag som följer efter pianot. I She Looks Like Fun hörs resten av Arctic Monkeys, men halvt om halvt som i en parodi på deras mer klassiska hits. Musiken låter som den ska, Nick O’Malleys basgångar leker runt trummorna och ett svidande gitarrsolo bryter av mot slutet, men barytonen som ständigt öser ut sig ”She looks like fun” känns som ett taktiskt val snarare än ett musikaliskt. Låten gör det hela glasklart – britterna har gått vidare och det borde kanske vi med.
I alla fall den delen av oss som förväntade sig ytterligare ett AM. Arctic Monkeys kunde inte göra det tydligt nog att den tiden är förbi, men det är inte så underligt. Turner har alltid skrivit om vad som finns runtom honom och det som förut var scener ur poundlandbandits Instagram är nu berömdhet och hans egna tankar. Det är en svårtillgängligare miljö han befinner sig i och kurslitteraturen för att helt förstå sig på Tranquility Base Hotel & Casino är inte något som alla kommer orka sig ta igenom. Kanske att en behöver göra det för att till fullo kunna uppskatta kvartettens senaste verk och för att kunna ta Turner helt på allvar. Utan denna går det fortfarande att njuta av musiken och texterna, men idéerna som genomsyrar albumet rinner förbi i en svada lite för osammanhängande för att helt ta till sig.