Festival
Årets 100 bästa album – plats 100 till 76
Publicerad: 10 december 2012 av redaktionen
#100 Expensive Looks – Dark Matters
Brooklyn fortsätter vaska fram guld. Alec Feld har under sitt alias Expensive Looks gett blogosfären en hänsynslös blandning av tropisk garage, skimrande beats och euforisk house på debutplattan Dark Matters. Det är en inbjudande injektion av mörk dansat och inrökt disco. Från iögonfallande Nightfalls vars melodier smattrar i kanterna till drömska Nothing More är det här ett driv och tag om den elektroniska musiken som ingen kan värja sig mot. Klubbnätter får en helt ny betydelse och dansen verkar aldrig ta slut. De stadiga beatsen piskar oss mot småtimmarna, helst i en källarlokal i hjärtat av Williamsburg.
Text: Magnus Olsson
#99 Jacques Greene – Concealer
Concealer är inte speciellt svår och inte alltför utvecklande – snarare inbjudande. Men med sin fyraspårs-EP har Jacques Greene skapat en av 2012 års bästa samling musikstycken för natteskapader. Hans stämningsfulla post-dubstep och smattrande garage-beats bjuder in Ango och Koreless för att måla gatulampor längs en mörk avfart. Så känns Concealer; som att köra ut ur storstaden utan att veta vart vägen bär. Ibland tar det av i en helt oväntad riktning, ibland verkar man ha kört fel och kommit tillbaka till punkt ett – men allra oftast går bilen spikrakt framåt, följandes de vita riktlinjerna i ett tryggt pulserande tempo.
Text: David Winsnes
#98 The Twilight Sad – No One Can Ever Know
På sin facebooksida lägger The Twilight Sad upp spexiga instagrambilder, youtubeklipp med låtar de lyssnat på under dagen och det är det konstigaste jag sett. Inte för att de delar sjuka saker – som väntat lite Interpol, Liars och någon harmlös bild på Morrissey – utan för att de numera är ett av de minst mänskliga banden jag vet. Inför inspelningen av No One Can Ever Know har bandet funnit nya musikaliska uttryck via Nine Inch Nails och krautrock. Således är det här inte ett album spelat av människor (särskilt inte lyckliga, instagrammande sådana) utan ett mekaniskt, monstruöst väsen som mumlar fram abstrakta texter över analoga syntar och slamrande trummor. The Twilight Sads finaste särdrag, den grova, skotska dialekten, är dock ett starkt tecken på mänsklighet. Och den är ju betryggande, den vaga vetskapen om att det faktiskt är medmänniskor som uttrycker den avgrundsdjupa ångesten.
Text: Nike Rydberg Krohné
#97 Jam City – Classical Curves
Night Slugs har det senaste året vuxit sig större än någonsin, med dundersläpp från bland andra Girl Unit, feta klubbkvällar och så vidare. Deras crowning achievement i år måste ändå vara Jam Citys monstruösa Classical Curves. Ett album i linje med Night Slugs neondränkta estetik, men som kanske är mindre dansant än tidigare släpp. I stället fokuserar Jam City på avantgarde-beats samtidigt som han nästan är provocerande återhållsam. Några klimax som får dig att kippa efter andan hittar du inte här. Efter en första, andra och tredje anblick börjar ett djup ändå uppenbara sig, och sen är du fast.
Text: Tobias Jakobsson
#96 Kindness – World, You Need a Change of Mind
Adam Bainbridge, mannen bakom Kindness, klär ner en rad element till dess absoluta kärna – vare sig det handlar om jazzfunk, långsam R&B, disco eller Ibiza-house – och förvandlar det till tidlös popmusik där delarna går in i varandra tills man undrar hur man någonsin fann en ände. World, You Need a Change of Mind är en debut men låter som centrum i en klassisk musikskapares karriär. Bainbridge är på tok för cool och egensinnig för att någonsin slå upp en musiktidning och ringa in det senaste, varför hans verk seglar runt i en egen liten dimension utanför alla rådande trender. Därför gör det ingenting att han staplar dansklichéer i lyrikform ovanpå varandra. Om något låter det uppfriskande och kemiskt rent från alla baktankar. Bainbridge lever upp till sitt artistnamn – musiken han skapar låter i alla lägen sympatisk. Han verkar trots allt mest vilja dansa.
Text: David Winsnes
#95 Blanche Blanche Blanche – Wink With Both Eyes
När Ariel Pink upptäcktes var det en ren slump. Han hade gett sin skiva till grabbarna i Animal Collective, och de hittade den flera veckor senare på golvet i deras turné-van. De satte in den i CD-spelaren och insåg ganska snabbt att han var ett geni.
Blanche Blanche Blanche har inte blivit upptäckta än. Liknelserna med Ariel Pink kanske blir tröttsamma i längden, men de delar så oerhört mycket med herr Pink att det är lika löjligt att inte nämna honom. Med det sagt har Blanche en egen stil som skiljer sig markant från andra lo-fipoppare. Med korta låtar med bisarra melodier som går från hjärtskärande till skrattretande inom loppet av fem sekunder skapar de en värld där bara de existerar. På Wink With Both Eyes bjuder de med dig.
Text: Klas Mattsson
#94 Black Dice – Mr. Impossible
Inför utgivningen av Mr. Impossible stod det klart att Black Dice skulle, enligt sig själva, skapa ett popalbum. Detta är en sanning med modifikation.
Black Dice har under senare år utvecklat ett säreget sound vilket gör att man aldrig skulle missta dem för några andra än sig själva. Redan 30 sekunder in på albumets första spår, Pinball Wizard, står det klart att detta är ett klassiskt Black Dice-album i det avseendet – sargat beat, oförståelig sång och en påträngande melodi som i det närmaste kan beskrivas som titelspåret till en James Bond-film från en alternativ dimension. Och när de säger att de ska skapa ett popalbum är det otroligt missvisande. Black Dice har inte ändrat sig för att få plats inom ramarna för pop – de har ändrat ramarna för pop så att Black Dice ska få plats.
Text: Klas Mattsson
#93 Calexico – Algiers
Algiers är en ovanligt geografisk platta. Låtskrivandet började som vanligt hemma i Tucson, Arizona men flyttades snart ut till den lilla staden Algiers nära New Orleans där bandet spelade in i en gammal kyrka. Att Calexico plötsligt skulle byta inspelningsplats kändes lite oroväckande då nästan allt bandet tidigare producerat haft sitt ursprung i Tucson. Men det visade sig vara en väl genomtänkt flytt. Staden, fylld av tung och svår historia, inte minst då stormen Katrina satt sina djupa spår i både människor och bebyggelse smittar av sig på musiken. Algiers är med sina 12 spår bra rakt igenom och lämnar sympatiskt några centimeter att växa tillsammans med.
Text: Filip Beijer
#92 Chad Valley – Young Hunger
Trodde man att Chad Valley skulle fortsätta på den väg som stakades ut i och med debut-EPn Equatorial Ultravox var man fel ute. På Young Hunger fanns inga försiktiga beats, ingen låg sång i mixen, inga långsamt framkallade arrangemang. Hugo Manuel ställde sig istället i mitten och började utnyttja sin gränslösa soulröst på allvar. Han slängde in en rad talangfulla gäster och han skruvade upp 80-talsreglaget till hundra för att samtidigt lyckas parera pastisch-varningarna. Young Hunger blev på sätt och vis 2012s stora popskiva. Manuel skäms aldrig för att inkorporera det ena storslagna, medryckande elementet efter det andra. Och det som i realiteten bör resultera i ett övermäktigt monster blir snarare ljuvligt dansant. Chad Valley blev överraskande den musikaliska motsvarigheten till människan på dansgolvet som dansar precis lika flaxigt som framför spegeln. Såna gillar man ju.
Text: David Winsnes
#91 Crocodiles – Endless Flowers
Crocodiles tredje album är även deras bästa. Noiserock möter 1960-talets popvibbar i en symbios där allt bara känns helt rätt. Albumtiteln Endless Flowers är med lite fantasi den perfekta metaforen för 60-talets zeitgeist (tänk flower power). Denna mentalitet fångas ganska klockrent av Crocodiles på skivans 10 spår. Låtarna cirkulerar kring de mest simpla ting och har en fjäderlätt tillvaro. Ja, fjäderlätt är nog den perfekta beskrivningen här. Jag är mållös i övrigt.
Text: Klas Mattsson
#90 Spiritualized – Sweet Heart, Sweet Light
Att Jason Pierce lyckades ta droger för att göra musik att ta droger till och ändå stå på benen under 22 jävla år får ses som ett smärre mirakel. Så till slut kom väggen och den kom i år. Levern var kaputt och Jason Pierce var tvungen att genomgå en behandling som bland annat tvingade honom att ta… nya sorts droger. Med dessa i kroppen och en trist vardag i hemmet bestämde sig Spiritualized frontman för att fortsätta spela in musik efter sitt motto. Sweet Heart Sweet Light är skriven av Pierce, inspelad av Pierce (man kan ibland undra om de här övriga bandmedlemmarna inte bara är hallucinationer under påverkan) och är förmodligen musik-astronautens främsta skapelse sedan milstolpen Ladies & Gentlemen We Are Floating In Space från 1997. Få lär ha kunnat ana att den främsta nya tillgången skulle vara att Pierce lugnade ned de karaktäristiskt överdådiga stämningar som omger honom. I den kontexten blir de gånger han öppnar alla spjäll och öser ur sig ljud än starkare. Om Velvet Underground hade blickat upp mot himlen ibland hade det nog låtit så här.
Text: David Winsnes
#89 Loma Prieta – I.V.
För dig som är trött på omvägar, på det som inte brinner, på tystnad, på sol, på keyboards, på melodiös hardcore vars strukturer mest påminner om popmusik, på sociala medier, på folk på segways, på politik, på ballader, på romantiska komedier, på Gangnam Style, på samtiden. Loma Prieta har tagit sitt namn efter jordbävningen som skakade San Francisco 1989. Med sin black metal-strukturerade hardcore låter de just som en ostoppbar naturkatastrof som är irriterad på precis allting. I den spektakulära, nästan skrattretande massiva noiselavinen frodas några av årets grymmaste gitarrmelodier. Lyssna på Fly By Night och Uniform, resignera och döp om din sötaste hundvalp till Converge; allt annat framstår som snällt och gulligt i jämförelse med Loma Prieta.
Text: David Winsnes
#88 Brian Eno – Lux
När Brian Eno släppte sina första experiment med det som sedermera skulle kallas ambient var världen en annorlunda plats. Såväl kritiker, skivbolaget och bandmedlemmar sågade No Pussyfooting och Enos glamrock hamnade istället i fokus. Skam den som ger sig. Idag ser vi tillbaka på Eno som en av 70-talets största visionärer.
Med Lux visar Eno återigen att ambient fortfarande är relevant nästan 40 år efter att han ”uppfann” genren på nytt efter att musique d’ameublement fallit i glömska. Det är lika avslappnande som det är tårdrypande, och existerar i en värld Eno inte har befunnit sig i de senaste åren. De fyra delarna i Lux har varit soundtrack till olika konstinstallationer de senaste åren och har faktiskt varit loopat på en flygplats i Tokyo. Music for Airports, till sist.
Text: Klas Mattsson
#87 Swans – The Seer
30 år har gått sedan Michael Giras Swans bildades. År 2010 gjorde bandet comeback efter en tids uppehåll och i år släpptes The Seer vilket blev det andra albumet sedan comebacken. Ett blytungt industrialbum som vände upp och ner på min mentala tillvaro i höstmörkret. Tips: är du mörkrädd så ta dig inte tid till att försöka lyssna in dig under vinterhalvåret. Är du däremot svag för tungt malande gitarrer och hårda trummor som hypnotiskt tar dig med på en omtumlande resa så ska du absolut ta dig tid. Mycket tid. Lägg dig ner i din säng, släck ljuset och koppla in ett bra par hörlurar och låt dig omfamnas. På resan kommer du, förutom det massiva industrisoundet, möta en hel del röster du möjligtvis känner igen. Alan och Mimi från Low, Karen O från Yeah Yeah Yeahs (som till och med har en helt egen låt), Ben Frost, Grasshopper och Bill Rieflin är alla med och skapar det som är nutidens Swans och det är obehagligt bra.
Text: Filip Beijer
#86 TNGHT – TNGHT EP
Lunice och Hudson Mohawke är de två nya stjärnskotten på producenthimlen som tillsammans utgör TNGHT. Deras TNGHT EP är något av det absolut tyngsta jag hört i år. Det nya hiphop-sound som börjat ta fäste, som hittar sina knytpunkter i avgrundsdjup bas och minimalism, har fått två nya överbefälhavare. TNGHT EP är helt enkelt så jävla tung. Lyssna på Goooo och försök undvika att gunga huvudet i takt med beatet. Dessutom hintar HudMo och Lunice i en intervju med Pitchfork om att det är meningen att vi snart ska få höra versioner av dessa låtar med erfarna MC’s som rappar över. Det här är med andra ord bara början.
Text: Jon Egerlid
#85 Alabama Shakes – Boys & Girls
Jag upptäckte Alabama Shakes någon gång i våras då jag satt och rotade bland Roskildefestivalens bandsläpp och bekantade mig först med låten Hold On. Och jag minns att det som fick mig att fastna direkt var sångerskan Brittany Howards alldeles speciella skrovliga röst. Rösten river tag i kroppen och lyfter plattan det där extra steget som gör att den tar en plats på den här listan. Det är svårt att inte bli lite smått förälskad i Alabama Shakes som faktiskt startade som skolband i den lilla staden Athens som föga förvånande ligger i just Alabama. Förutom Hold On så är låtarna inte av den typen som sätter sig på huvudet. Men ack så vackert, rivit och stämningsfullt slingrar sig den röda tråden genom hela plattan. Jag hoppas att vi får höra mycket mer från Alabama Shakes i framtiden och jag skulle inte bli alldeles förvånad om Jack White gästade eller var med på något hörn någon gång.
Text: Filip Beijer
#84 The Walkmen – Heaven
När gitarrocken har blivit dödsförklarad otaliga gånger och vanlig indierock är en raritet visar The Walkmen upp ett av deras finaste verk hittills. På Heaven skapar gruppen en fusion mellan nostalgi och att vara vuxen – eller att sakna sin ungdom när man har växt upp. På det klanderfria titelspåret sjunger Hamilton Leithauser om de goda tiden i bandet och hur han kommer berätta allt för sina barn. Det är onekligen lätt att få känslan av ett farvälalbum, även om så kanske inte är fallet.
Den underliggande spirituella känslan bär dock på spår av liv efter döden, en himmel. The Walkmen can’t be beat.
Text: Klas Mattsson
#83 The Babies – Our House on the Hill
Jag avskyr hur utnött klichén ”Brooklynhipster i skägg och flanellskjorta™” blivit, hur den exotiseras trots att 86% av alla män ser ut så och att den exotiseras av just tidigare nämnda män. Oavsett mina protester: när neo-neo-noisepopen breder ut sig om 20 år kommer dess tonvikt att ligga i Brooklyn och vad hipsters gjorde där under 10-talet. Vivian Girls kommer med sina många avknoppningar att vara en knutpunkt medan The Babies, sidoprojektet mellan Woods-basisten Kevin Morby och Cassie Ramone från just Vivian Girls, kommer att vara den mer nördiga nostalgikerns fynd. I egenskap av sidoprojekt har The Babies fungerat som en fristad där de kan leva ut allt som inte platsar i deras huvudprojekt. Bandets andra skiva på två år lyder: girlgroup-harmonier, Arcade Fire-frenetiskt pianospel, duetter, kalas, Strokes-slöhet, lite taktbytesanarki (Arcade Fire igen!). Lyssna på Alligator! Och kanske Chase It To The Grave, där Ramone frågar Morby Who do you think you are? / Just another boy with a guitar och jag tänker ”ja förmodligen, men det är jättecatchy!”.
Text: Nike Rydberg Krohné
#82 World Tour – Believe EP
Innan 2012 hade Östersundstrion World Tour endast släppt två spår; Sparks på Cascine och Fantasies på Stockholmska Emotion. Trots att båda singlarna var mycket lovande kunde inget riktigt förbereda oss på hur bra deras debut-EP Believe skulle vara. Efter att Believes titelspår släpptes som singel i början på mars kom EP:n i april på Cascine.
Believe är i det närmaste en destillering av de senaste årens svenska elektroniska indie; man har tagit det bästa ur band som Air France och Korallreven och skapat sin egna, norrländska, version från det. På strax under 20 minuter visar World Tour på en musikalisk mogenhet och ett svårslaget öra för melodier och om bandet fortsätter i samma takt som här och på den följande singeln Forever Tonight kommer deras debutskiva att bli en av nästa års absolut bästa.
Text: Johan Alm
#81 Exitmusic – Passage
Boardwalk Empire-skådespelerskan Aleksa Palladino och hennes partner Devon Church släppte förra året fyrspårs-EP:n From Silence. Drömsk, nästan trolsk, popmusik – storslagen som ett hav men som lät som ett vattenfall. På Passage har Brooklynduon tagit det ett steg längre med Palladinos röst (en Zola Jesus-tvilling) som går emotionellt bärsärk ovanför Churchs lösa elektromoln-strukturer. Tydliga melodier bortprioriteras ofta för den eftersökta atmosfären – hiten The Modern Age ett fint undantag – men när det görs så här bra är det bara att kapitulera. Fullängdsdebuten är dov, mörk och hotfull men samtidigt lockande vacker. I sammanhanget blir Palladinos vokala uppenbarelse närmast häxlik.
Text: David Winsnes
#80 *Ancients – Star Showers On the Euphrates
Los Angeles-skivbolaget Shelsmusic har de senaste åren släppt några av de finaste historierna från postrock- och hardcorescenen och flera av personerna bakom namnet spelar själv i band de släpper. Ett av dessa är *Ancients, som på sin omfångsrika debut går från noll till hundra på ett ögonblick med några av årets snyggaste gitarrer och galopperande trummor . Skavande brus, polerad skönhet, sammanfogat i en av årets mest imponerande produktioner. Det är en skiva lika varm och monumental som sitt omslag. En skiva vars 16 första minuter får en att glömma alla årets i övrigt ofta tomt ekande postrockskivor.
Text: David Winsnes
#79 Angel Haze – Reservation EP
21-åriga Angel Haze blandar utlämnande texter – spottade med ett imponerande flow och rakryggad aggressivitet – med en vacker sångröst tydligt inspirerad av samtida R&B. Beatsen är råa och oputsade, precis som hennes lyrik. Det är okonstlat och ärligt, som albumomslagets enkla estetik indikerar. Omslaget visar att Angel Haze rör sig ljusår ifrån de bilder av kvinnliga artister som kråmar sig i positioner vårt könsrollsstyrda samhälle producerat alltför många gånger. Här handlar det enbart om konsten. Reservation EP är ett experiment, där Haze prövar sina vingar i olika riktningar. Alla vittnar de om hennes enorma inneboende potential.
Text: Jon Egerlid
#78 Chords – Looped State of Mind
Visst, Brooklyn har färgat Chords tredje soloskiva, det råder inget snack om saken. Kanye West-samplingarna i all ära, men nog är det jazzen som gett albumet Looped State of Mind sitt säregna sound. Det är inte pampigt á la Jay-Z, utan produktionen är lågmäld utan att försvinna. Detta är svensken Jens Reschs tredje skiva, och hans personligaste hittills. Med texter om känslor snarare än knark flyter hans röst över över den nedtonade, jazzambienta produktionen. Kanske är det en slump att en av låtarna heter just One Man Show, oavsett så är det där de expermientella influenserna lyser som starkast. Det är dock på The Dude som Chords verkligen visar att han är en av hip hop-Sveriges absolut största.
Text: Hugo Gerlach
#77 The Men – Open Your Heart
Vad som börjar som ett stereotypisk punkrockalbum övergår snart i en ljudbild som snarare liknar shoegaze, noiserock och snuddningar på alt-country. Explosioner blir desperata rop i den enkla men härtskärande Please Don’t Go Away. På Candy är The Replacements-vibbarna uppenbara. Och det är just övergången mellan olika sinneslägen är The Mens styrka här – de två första låtarna är antagligen de festligaste låtarna att släppas i år, medan världen på andra sidan mellanspelet Country Song är en djup och oroande värld. Att lyssna på Open Your Heart är som att hoppa ner i en avgrund.
Text: Klas Mattsson
#76 Todd Terje – It’s the Arps EP
Sedan 2004 har Todd Terje varit en av Skandinaviens hetaste dansproducenter med en känsla för discons rytmer som ingen annan kan anamma. Inspector Norse är inte bara en av årets bästa låtar, det är dessutom det bästa som hänt Todd Terje sedan Eurodans, 2005. Lusekoftor och lax i all ära. Norge har med Todd Terje och Lindstrøm i spetsen återigen erövrat discotronen och det finns dessutom en intressant bredd av ynglingar som följer i deras fotspår. Fjorddisco eller rymddisco om du så önskar är som bäst när Terje vaggar in oss i ett stim av beats och vobblande ljudlandskap. It’s The Arps är återkomsten och som vi längtat.
Text: Magnus Olsson