Årets 100 bästa album – plats 25 till 1

 

#25 Cloud Nothings – Attack on Memory

På Attack On Memory vill Cloud Nothings, precis som albumtiteln flörtar med, att vi ska glömma allt vi någonsin trodde att vi visste om dem. Tidigare verk har ofta känts som en samling låtar som utan någon större gemensam nämnare kastats in på en skiva lite huller om buller. Nu hör vi ett band helt olikt det vi är vana vid. Borta är den oskuldsfulla trallpopen: texterna om collegeproblem och kärlek tillhör det förgånga. Detsamma gäller den något enformiga låtstrukturen. Här finns mathrock-flörtande No future/No past, den förbannat instrumentala Separation och det fullständigt briljanta punkanthemet Stay Useless. Ångest, underprestation och misslyckande är det nya svarta. De simpla hooksen ersätts av tunga wall of sounds. Dylan Baldi tog med sig sitt liveband för att skapa musik på heltid, och tillsammans har de växt upp. Det är skrapiga solon, dånande trummor och gutturala vrål. I Wasted Days profileras förändringen tydligast, där självförakten i textraden ”I thought / I would / be more / than this” till slut kulminerar i ett inferno av ångestfyllda skrik.

Text: Hugo Gerlach

 

#24 Actress – R.I.P.

Den brittiska elektroniska scenen har under 2000-talet fullkomlig exploderat av intressanta akter. En av de mest unika av dessa är Darren Cunningham, eller Actress som han kallar sig själv. Actress jobbar med ljudpaletter för att skapa små världar som rör sig utanför allt vad genrer heter. Där föregångarna lät som undervattenshouse har istället R.I.P. en helt annan slags uppbyggnad – hälften av låtarna har inte ens beats. Det är en meditativ och uppseendeväckande ljudbild som trängs på albumets 15 spår. Eller, album kanske är fel ord. Den här gången har Actress snarare skapat ett collage.

Text: Klas Mattsson

.

.

.

#23 Cat Power – Sun

Soundet på Sun skiljer sig markant från föregångaren Jukebox. Med sina elektroniska inslag får låtarna en helt annan styrka och kraftfullhet. Det enda som egentligen låter likadant är Chan Marshalls röst som blivit hennes signum och starkaste vapen. Albumet som tagit tre för att bli färdigt är inspelat och skrivet av Marshall själv. Öppningslåten Cherokee tar oss på en resa genom berg och dalgångar med sina pulserande trummor och Marshalls vackert lågmälda, skrovliga stämma. Även fjärdespåret 3,6,9 klistrar sig fast på min tunga och jag har gått i dagar och nynnat på melodin vilket är ett starkt betyg. Jag föll pladask för Jukebox 2008 och förälskelsen fortsatte i förnyelsen Sun i år.

Text: Filip Beijer

 

#22 DIIV – Oshin

I början av året hette DIIV fortfarande Dive och benämndes knappast som mer än “något Beach Fossils-sidoprojekt” men idag är tonen en helt annan och DIIV står som ett av 2012-års absolut bästa indierockband. Efter en otrolig hypecykel under våren släppte DIIV äntligen Oshin i juni och för en gångs skull nådde faktiskt skivan upp till förväntningarna, och till och med överträffade dem.

Vid första anblick påminner Oshin framförallt om sina skivbolagsvänner Wild Nothing, men skillnaderna blir desto tydligare ju mer man lyssnar – och än mer så när man ser dem live. Där Wild Nothing i grunden är ett popband är DIIV utan tvekan ett rockband, om än ett rockband med otroligt starka melodier, och referenserna rör sig snarare mot åttiotalets indierock och nittiotalets grunge än dagens Brooklyn. Men framförallt handlar det om ett gäng otroligt starka låtar, och det är som vanligt det absolut viktigaste.

Text: Johan Alm

 

 

#21 Mando Diao – Infruset

När jag fick nys om att Borlänge-sönerna skulle släppa en skiva på svenska var jag inledningsvis skeptisk. Mina tvivel om hur deras annars rätt klassiska indierock skulle göra sig på modersmålet visade sig vara helt i onödan. Möjligen kan det faktum att texterna inte är deras egna, utan istället tonsättningar av poeten Gustaf Frödings tidlösa lyrik ha något med detta att göra. Sedan är ljudbilden olik bandets tidigare alster: skräniga gitarrer och kaxiga ungtuppstexter har ersatts med ljuvliga stråkar och målande naturbeskrivningar.

För tio år sedan hade bandet aldrig kunna göra något liknande, när det mest förnyande man vågat sig på sedan dess är trumpeter och discobeats. Här lämnar man sin bekväma bubbla, skruvar ned tempot och visar att man visst kan röra sig på andra platser i det musikaliska spektrumet. Ett av årets absolut vackraste musikögonblick är när trummorna två minuter in i En Sångarsaga dundrar till i perfekt symbios med Björn Dixgårds raspiga röst och de snygga stråkarna. Infruset är Mando Diaos vassaste album sedan debuten, och det säger en hel del.

Text: Hugo Gerlach

 

#20 Lorentz & Sakarias – Himlen är som mörkast när stjärnorna lyser starkast

Den här duon är kanske det mest lysande exemplet på den nya svenska hiphop-vågen som genomsyrar vårt avlånga land. Äntligen har det slutats försöka efterapa den stora jätten i väst, Amerika. Det är först nu vi vågar göra något nytt. Något eget. Och vilken förvandling de genomgår – från stereotypiska campingfester till hipsterkidsens nummer ett. 2012 handlar så mycket om att skrida över gränser – hybridens tid är ju faktiskt här. Himlen är som mörkast när stjärnorna lyser som starkast flörtar med indiereferenser till förortsgung. Det är berättelser från verkligheten. Det är svärta och hjärta. Lorentz & Sakarias tar med oss på en resa genom 90-talets Bristol, Stockholms förorter och spanska nätter i vad som förmodligen är ett av årets bästa svenska album.

Text: Magnus Olsson

#19 Wild Nothing – Nocturne

Egentligen lät Wild Nothings debutalbum Gemini ungefär som alla andra Pitchfork-band med kombinerade Cocteau Twins- och Smiths-böjelser, men det handlade om mer än ”hör ni vilka åttionittiotalsband det här låter som?” – framför allt besatt Wild Nothing fantastiska melodier, och gör det fortfarande. Om debutskivan handlade om den blyges oskuldsfulla kärleksförklaringar och självförakt av typen I just don’t feel right when you’re not here / That’s why I like you är Nocturne den mer självsäkra och djupt romantiska.

Text: Nike Rydberg Krohné

#18 Jessie Ware – Devotion

Smått fascinerad är jag över hur Storbritannien gång på gång kan rada upp samtidens största röster. Från Adeles Memhpis-rostade soulpipa till Florence Welch kraftfulla stämband, och ingen sjunger lika högt som det rödhåriga yrvädret. Och nu Jessie Ware som varvar en kristallklar röst med ett djup som får konkurrenterna att blekna. Det finns något ömt, nästintill abstrakt som snyggt bryter de snygga produktionerna av rytmiska trummor, skiftande basgångar och R&B-inspirerande stråk.

Därför är jag inte förvånad över att det snackats om Jessie Ware och debutalbumet Devotion det gångna året. Och redan nu, blott ett år i rampljuset, diskuteras det flitigt om vem som ska gå i fröken Wares fotspår.

Text: Magnus Olsson

#17 Miguel – Kaleidoscope Dream

Ett av årens mest speciella ögonblick var då Miguel ställde sig på David Lettermans scen och framförde sin singel Adorn. Om Tyler The Creator och Hodgy Beats framförande av Sandwiches på Fallon var 2011-års mest uppseendeväckande tv-genombrott kändes Miguels helt annorlunda gestalt som årets motsvarighet. Tillsammans med ett tajt band, en svårforcerat tjock dimma av rök, ett Prince-minnande rörelsemönster och en magnifik röst framstod Miguel Jontel Pimentel som en av de största i passagen mellan 70- och 80-tal. Hela Kaleidoscope Dream genomsyras av Los Angeles-sonens till synes medfödda coolhet. Som om Marvin Gaye växt upp under 2000-talet och dragit nytta av produktionsutvecklingen. Årets funkigaste uppenbarelse.

Text: David Winsnes

#16 Grizzly Bear – Shields

Grizzly Bears Shields blev en av höstens ljuspunkter och att uppfölja den hyllade föregångaren Veckatimest kan inte ha varit ett arbete helt utan press. Men Grizzly Bear antog utmaningen galant och jag låter det vara osagt om bandet lyckades överträffa. Shields bjuder oss på tempo och energi samtidigt som sången känns makalöst rätt. Grizzly Bear lyckades väcka den halvsovande indiefantasten inom mig och fick mig tillbaka på banan. Dock satte de ribban väldigt högt och förväntningarna kommer inte att bli lägre nästa gång det är dags att släppa nytt.

Text: Filip Beijer

 

 

#15 Jens Lekman – I Know What Love Isn’t

Ingen berättar historier som Jens Lekman gör. Tidigare har vi hört honom berätta om hans första kyss, Göteborgskravallerna och spårvagn 7. Men I Know What Love Isn’t utspelar sig inte i Göteborg som de flesta andra historier – istället utspelar sig dessa historier Australien. Titelspåret handlar om att gifta sig bara för medborgarskapet, men i slutändan blev detta inte av och Jens var tvungen att lämna Australien. Kvar finns dessa historier om kärlek, skogsbränder och skor.

Text: Klas Mattsson

 

 

#14 Perfume Genius – Put Your Back N 2 It

Det finns musik att bli ledsen av för att man kan relatera och det finns musik att bli ledsen av för att en människa uttrycker någonting så hjärtekrossande att man aldrig någonsin skulle kunna relatera till det. Perfume Genius har gjort två lågmälda skivor som växt ur den senare känslan för en stor majoritet av befolkningen. Mike Hadreas andra skiva skriven ur minoritetens perspektiv består av arrangemang och texter än mer drabbande än debuten. I låten 17 sjunger han om hur han inte alltid var intresserad av att höra att saker blir bättre, att det kan vara skönare att höra om människor i samma sits, om människor lika svaga, bleka och bräckliga som honom själv. Det är lätt att sätta sig in i den tanken. Med Put Your Back N 2 It har Hadreas genom sin egna sorg, sina egna hemska erfarenheter skapat ett album för ensamma att finna tröst i.

Text: David Winsnes

#13 Sigur Rós – Valtari

Inget band i världen får mig att känna så mycket som Sigur Rós. Oavsett om det är Agaetis Byrjuns emotionella ljudbilder, som talar till mig på så många fler språk än isländska, eller mer studioputsade Takk… som har en av de finaste titlar jag vet. På Valtari visar Sigur Rós än en gång varför de enligt mig är ett av världens bästa band. Här är crescendona dolda i ett analogt dis av lo-fi, men det får dem inte att förlora sin intensitet. Det är färre av dem, då Valtari främst tar en annan genre än post-rock i anspråk; ambient. Det ljud som är ständigt närvarande i bakgrunden, var du än befinner dig och oavsett om det är helt tyst.

Sigur Rós är emellertid inte helt tysta, snarare lågmälda. Valtari ska upplevas som ett album, ett obrutet flöde av smärtsamt vacker musik. Jónsis spröda röst ligger här endast som ett svagt skimmer av mystik över den svävande rytmen. Kjartan Sveinssons fjäderlätta pianospel håller sig abstrakt och stråkarna ger albumet en ständigt närvarande drone. Här finns inga omedelbara singelhits som Hoppípolla; islänningarnas sjätte album är mer svårtillgängligt. Det krävs att man lyssnar ordentligt för att förstå att Sigur Rós återigen överträffar sig själva. Och jag själv upphör aldrig att förvånas.

Text: Jon Egerlid

#12 Godspeed You! Black Emperor – ‘Allelujah! Don’t Bend! Ascend!

Så stod de där bakom merchbordet på en Bostonshow första dagen i oktober och sålde sitt första nya album på ett decennium. Utan förvarning, utan marknadsföring. Det behövdes inte heller – åtgången av Godspeed You! Black Emperors sjätte alster fick deras skivbolag Constellation att stänga ned för en kortare tid, helt enkelt eftersom de inte kunde hantera fler beställningar. Så stora har Montrealkollektivet kommit att bli, trots att de aldrig gjort anspråk på kändisskap eller rubriker. Medlemmarna har snarare erkänt sig se pessimistiskt på den ökande skaran fans, eftersom de anser att musikens budskap tunnas ut som en direkt del av detta. Må så vara, men ’Allelujah! Don’t Bend! Ascend! blev ett album lika vitalt, kraftfullt och rent av ilska, motstånd och kompromisslöshet som Godspeed You! Black Emperors tidigare material. Fyra låtar. Två gamla livelåtar i studioformat, två nya dronestycken, alla slog på strängar, på trummor, på pedaler tills det eftersökta strukturerade kaoset uppenbarade sig. En flammande orkester med en idé i trycksvärta på brösten. Ja, texten gick att tyda den här gången också.

Text: David Winsnes

 

#11 John Talabot – fin

Ljuden av en djungel, där stämningen är spänd och orolig, inleder John Talabots makalösa debutalbum Fin. Efter ett tag finner kaoset en rytm, som sedermera får sällskap av en syntslinga och kontinuerligt byggs upp till lätt kusliga Depak Ine. Nästföljande Destiny rör sig på mer popiga våglängder, och det är även här som Talabots högra hand Pional introduceras; den samspelta kollaborationen med honom är smått oumbärlig. Ytterligare en dimension av Fin är det tyngdlösa, knarkiga sound som präglar El Oeste och Oro y Sangre, som påminner om en ecstacyspeedad Oneohtrix Point Never. Samma drogade känsla, lika berusande som intagande, men med högre tempo.

Talabots känsla för hur länge han kan pusha en idé innan den blir tradig är en av de stora behållningarna med Fin. Techno är en genre byggd på repetition, och Talabots musik följer den kurvan utan att någonsin tappa fokus. Låtarna föds från en idé som frodas, växer och får nya influenser; influenser som i vissa fall lämnar flyktiga avtryck, i andra etsar sig fast för alltid. Med en precision som är slående låter Talabot sina infall få fäste, utvecklas, för att sedan nedmonteras innan de tjatas ut. När Pionals röst ebbar ut i albumets avslutande tillika vackraste spår So Will Be Now…, infinner sig en känsla av tomhet. Fin är helt enkelt en omistlig del av 2012.

Text: Jon Egerlid

#10 The Tallest Man On Earth – There’s No Leaving Now

Kristian Mattson fortsätter sin vana trogen att bejaka självaste Bob Dylan, men ger oss samtidigt en samtida injektion av svunnen tid. Få, om ens någon lyckas gång på gång krypa sig ända inpå skinnet. Rösten som fyller brustna hjärtan verkar ha färdats genom amerikanska landskap i flera decennier, svept Whiskey som om det vore 60-tal och älskat till gryningen. Bortom rafflande melodier, utsökt lyrik och fängslande gitarrplock inger svensken något som dagens musikscen ofta glömmer, trovärdighet. Och han kan konsten att övertyga. Jag tror på vartenda ord den där mannen sjunger och i de mörkaste ögonblicken fyller han oss med hopp. There’s No Leaving Now är ljuset i tunneln en mörk höstdag eller första vårtecknet när snön börjar töa bort.

Text: Magnus Olsson

 

#9 Frank Ocean – channel ORANGE

Att försöka sammanfatta Channel Orange på 200 ord känns som en omöjlig uppgift. Hur jag än skriver kommer jag inte kunna få in all vitalitet som Frank Oceans bländande debutalbum omfattar. Musikaliskt är Channel Orange ett vilt hopkok av influenser, som spänner över allt från jazzfunk och neosoul till PlayStation-samplingar och nutida R&B. Frank Oceans storhet ligger dock inte främst i hans musikalitet, utan i hans lyrik. Mer än något annat är Channel Orange ett album som behandlar homo- och bisexualitet i en genre så heteronormativ som R&B.

Ocean beskriver de ångestfyllda kval han har om sin läggning och ur det relaterar till villkorslös kärlek i Forrest Gump. Han kritiserar en gud som tvingar ned de troende på knä för att be om förlåtelse, religionernas intolerans mot HBT-personer samt förälskelse i någon som inte vågar bekänna sin sexualitet i Bad Religion. Men den låt som framför allt sticker ut på Channel Orange är den fullständigt lysande Pyramids; en historia som iakttar den mörkhyade kvinnans fall från farao till strippa över en flertusenårig tidsperiod. En berättelse som både tar sina idéer från egyptisk-romersk mytologi och de mörkaste hörnen av vår samtid.
Med detta sagt har jag bara skvalpat på ytan i den oändliga källa av självfylld lyrik som Channel Orange innehåller. Frank Oceans tidlösa debut är en ständigt aktuell berättelse om minoriteters begränsade rättigheter, men också en oerhört viktig påminnelse om att vi alla är människor.

Text: Jon Egerlid

#8 Hot Chip – In Our Heads

När Motion Sickness rullar igång, i det parti då MIDI-blåset smälter samman med den pipiga synten, är symbiosen så perfekt avvägd att den endast kan vara en produkt Hot Chip satt sin kvalitétsstämpel på. Låten sätter ribban direkt som första låt på In Our Heads; en naturlig fortsättning på Hot Chips dansanta framgångssaga. Hitsen finns där. De som omedelbart fyller dansgolven. Night And Day, How Do You Do? och Don’t Deny Your Heart har alla löjligt catchiga refränger och en konstant rullande puls. Det Hot Chip bemästrar som så många andra dansakter saknar idag är känsla. Något som försvunnit hos många musiker i takt med att datoriseringen tagit över låtskapandet. I Londonbandets musik finns det alltid liv, det är alltid på riktigt. Framför allt är det alltid fängslande.

Men det Hot Chip visar upp på In Our Heads är mer än sedvanlig dansmusikbriljans. Bandets allvarliga och melankoliska sida får mer utrymme på femtegiven. Sju minuter långa Flutes tog ett bra tag för mig att smälta, These Chains lever på ett nedtonat hjärtslag till beat och mjuka ångestdramat Let Me Be Him är fridfullt rogivande. Visst, Alexis Taylors texter bleknar jämfört med de andra poeterna på den här listan, men de fyller inte heller samma funktion. Ibland behöver man bara koppla av, koppla bort och koppla ur. Då finns Hot Chip där, för underhålla är något de lyckas rysligt bra med.

Text: Jon Egerlid

#7 Burial – Kindred EP

Jag minns hur jag vandrade omkring i mörka London-nätter med Burial och alkoholen som ständiga följeslagare. Untrue hjälpte mig när jag fallit itu och gör mig fortfarande, efter all denna tid, knäsvag. Kindred är, även den, alldeles perfekt. Det är väl idiotiskt att försöka bilda sig en uppfattning av nya Truant/Rough Sleeper med hjälp av två 60-sekundersklipp. Speciellt när båda låtarna passerar 10-minutersstrecket. Får väl käka upp min jävla Acnekeps om den visar sig suga, men tills dess verkar det som att Burial can do no wrong.

Text: Tobias Jakobsson

.

.

#6 How To Dress Well – Total Loss

Det är känslostormar att dö för, brustna hjärtan och kärlek ljudifierat. How To Dress Well rider på R&B-vågen i all sin prakt och har de senaste åren målat upp de mest hjärtkrossande ljudbilder världen fått höra. Total Loss är inget undantag. Tvärtom. Det är fortsättningen på spökliknande ljudlandskap, förlängningen av R&B och framtiden. Tom Krell är förmodligen något slags musikaliskt geni, för han besitter onekligen förmågan att fängsla oss gång på gång. Stundtals kandiderar han till årets vackraste ögonblick.

Text: Magnus Olsson

.

.

 

#5 The xx – Coexist

Coexist är inte albumet man slår igenom på ett mer kommersiellt plan med men så är inte The xx heller som något annat band.

Andra plattan och de flesta börjar ta i. Efter att ofta ha samlat idéer från ett helt liv till sitt debutalbum ska man enligt industrins normer skriva en uppföljare på ett par år. Så kommer överproduktion, mycket ljud för lite substans och annat ont.

Romy, Oliver och Jamie simmade mot strömmen, skalade ner sina idéer till det pumpande hjärtat och skapade sina ballader utifrån en dunkande bas, en ensam gitarrslinga och vad som lät som ihåliga oljepannor till trummor. På något vis fann strålkastarna denna nakna uppenbarelse och The xx slog igenom utanför den indiekrets som nu i viss mån började rynka på näsorna åt dem. Men Coexist kan aldrig skyndas förbi, den måste likt sina avskalade kärleksformuleringar gro. Londontrion pockar aldrig på ens uppmärksamhet men får den ändå. Paradoxalt nog är det nån The Game-grej över just det där. The xxs verklighet – deras texter och små, oadresserade historier med det – skulle däremot inte kunna vara mer annorlunda.

Text: David Winsnes

 

#4 Chromatics – Kill For Love

Två svenska musikmedier recenserade i år Chromatics fjärde album Kill For Love. Inte en enda större, inflytelserik sådan gjorde det. Inte heller vi gjorde det. Kill For Love släpptes i slutet av mars och flög under de flestas radar. Men Johnny Jewels kvartett har växt sig starkare månad för månad, deras musik verkar ha letat sig in i fler och fler personers medvetande ju närmare vi kommit årets mörkaste dagar. Nu står vi i december och kändes inte Kill For Love som ett av årets verkliga mästerverk under 2012-års inledande månader så känns det som det nu när vi når änden. Chromatics har skapat ett 77 (med bonuslåt 91) minuter långt tillstånd där ackorden aldrig vill sluta löpa och där den rika texturen skapar en post-festkänsla där gryningen vägrar låta solen gå upp. Kill For Love är ett epos som känns konstant. Det beror både på att den innehåller längd i både tid och struktur. Allra mest fantastiskt med Chromatics första milstolpe är inte att det är ett album i varje vald form av definition. För trots att Portlandbandet tänjt ut skivan till en evigt löpande motorväg är ingenting här någonsin långrandigt – de skriver alldeles för bra synthpop-låtar för det. 15 stycken närmare bestämt. Alla fullkomligt omissbara.

Text: David Winsnes

 

#3 Tame Impala – Lonerism

Med fyra bandkamrater och en grafisk designer tog sig Kevin Parker an uppgiften att överträffa Tame Impalas debutalbum Innerspeaker från 2010. Medan Perth-kvintetten började översätta The White Album till tiotalsformat satte landsmannen Leif Podhajsky igång med bildskapandet. Tillsammans bildar Parker och Podhajsky en gränsöverskridande artistisk duo som saknar motstycke. Musiken och de bilder som använts till albumet kompletterar varandra på ett fascinerande vis. Precis som genom Podhajskys kompositioner och Beatles i 60-talets sista andehämtningar sugs man in i Tame Impalas lagerrika verk genom mönster, rekursion, balans, symmetri och upprepning. Kevin Parker har skrivit ner en hel värld att fly in i men inte utan att glömma melodierna. De finns i varje låt, i varje taktbyte. Det allra vackraste med Lonerism är dock dess förmåga att blicka bakåt och framåt i en och samma ögonrörelse. Det är lätt att göra som Wolfmother – inspireras, starta band och sen inte orka sopa igen spåren efter sig. Kevin Parkers orkester behöver inte ens ägna sig åt det sista, för det har aldrig funnits något att städa bort. Lonerism är lika mycket ett barn av sin tid som en avspegling av det förgångna. Ett album som faktiskt på många sätt överträffar den musikhistoria den sprungit ur.

Text: David Winsnes

 

#2 Kendrick Lamar – good kid, m.A.A.d city

Kendrick Lamars storbolagsdebut blev ett konceptalbum som känns unikt på så vis att det avslöjat en vägg i den globala musikjournalistiken jag faktiskt inte riktigt trodde existerade. Det känns som att orden tog slut. Som att samtliga perspektiv och kontexter täckts. Alla skrev om good kid, m.A.A.d. city. De största, de minsta, de engagerade, de som bara ville täcka det som alla snackade om, de som vanligtvis lyssnade på hiphop och de som annars sällan gav sig in i den världen. Det skapade en oöverskådelig mängd olika typer av texter. Vill och orkar man kan man få reda på det mesta som känns relevant och inte relevant om good kid, m.A.A.d. city. Det blev nästan tröttsamt när den ena i princip redan skrivna analysen efter den andra basunerades ut – samtidigt som denna uppstoppade vägg av text visade journalistikens styrka i sin renaste form. Kunskap, fakta, diskussion och slutsats. Tycker du om good kid, m.A.A.d. city finns det så många fler dimensioner att närläsa sig till, både genom musiken och dess efterföljande journalistik. Det, om något, är ett bra betyg till Kendrick Lamars exceptionella storbolagsdebut. good kid, m.A.A.d. city är redan nu en klassiker. Mer än så behöver i sammanhanget inte sägas. För övrigt information: internet.

Text: David Winsnes

 

 

 

#1 Japandroids – Celebration Rock

Celebration Rock är åtta låtar. Brian Kings gitarr. David Prowses trumslag. Japandroids, en duo som försöker låta som ett femmannaband. Celebration Rock är en skiva som behandlar både dåtid och ett ständigt dunkande nu. Som handlar om att växa upp, som handlar om att sakna en ungdom som bandet knappt ännu tagit sig ur. Som handlar om den nostalgi man kan fyllas av utan att knappt ha underlag att faktiskt känna den.

Japandroids är ett hårt turnerande band och lyckas med Celebration Rock skapa ett verk som har just det den smutsiga rockmusiken saknat det senaste decenniet. Det är svårt att ens föreställa sig att King och Prowse har tagit med sig dessa låtidéer in i en studio. Allt man ser framför sig är en duo fångad i turnébilder. I en buss på väg, i en trappa väntandes utanför ett spelställe, backstage, på scen badandes i svett, lastandes ut och in instrument, samtal hem, fylla, den tillhörande ångesten, bråk, meningslösa diskussioner, euforiska kramar och en väldig nära vänskap. Det var ingen tillfällighet att videon till singeln The House That Heaven Built inleddes med en väg sedd från ett bilfönster, en öl i baksätet och ett klipp till nästa spelställe. Gimme that night you were already in bed, said fuck it got up to drink with me instead, sjunger King på en av de bästa rocklåtarna på många år, Younger Us.

Japandroids är två personer som ringar in hur kraftfullt rockens tanklösa tempo kan vara. Deras andra album är paradoxalt på så sätt att den speglar ett rock&roll-liv på ett sätt inget reportage eller behind the scene-dokumentär lyckats fånga på många år men också präglas av drabbande resonemang. På Celebration Rock är ljudbilden livets snabba hjärtslag och texterna den efterföljande analysen. En helhet så mycket större än vad anspråket till en början vill förtälja. Det här året samlade två nära vänner från Vancouver en hel rockhistorias manifest i 35 minuters svindlande skrammel. Därför är Celebration Rock i våra ögon 2012 års allra bästa album.

 

Text: David Winsnes