Festival
Årets 100 bästa album – plats 50 till 26
Publicerad: 12 december 2012 av redaktionen
#50 Holograms – Holograms
Band som Iceage och Holograms har utgjort spjuthuvudet i den punkvåg som sköljt över Norden de senaste åren. Med märkbara influenser till band som Killing Joke och Joy Division skulle man lätt kunna missta året för 1978. Där Iceage bjöd på en betydligt råare och intensivare punk bidrar Holograms med mer sofistikation. Sångaren Andreas Lagerström dystopiskt brittiska accent för tankarna till en förbannad Robert Smith och varje låt backas upp av en synthesizer för att hey, varför inte?
I början av året släppte bandet sin första singel – ABC City, vilken fångade uppmärksamheten hos många musikskrifter, men det var b-sidan Hidden Structures som fängslade mig. Den inledande basslingan var som plockad ur Joy Divisions Transmission och när en synthslinga som hörbart tagit avstamp i Love Will Tear Us Apart kom in 30 sekunder senare visste jag att Holograms var något på spåren. Därför är det både synd och helt jävla obegripligt att den inte finns med på albumet överhuvudtaget. De 12 låtar som letat sig in på skivan skildrar ändå den mörka, deprimerande stämningen på ett utmärkt sätt. Monolith är en av de mer aggressiva och komplexa låtarna i Holograms repertoar och utmärker sig bredvid de mer tempohöga låtarna på skivan. Avslutaren You Are Ancient (Sweden’s Pride) beskrivs av Lagerström så här: ”There’s a right wing movement on the rise, it’s scary, so this is sort of a jab at them. I feel like nationalism in the world is not something to be proud of. Like, why would you be proud of a country built on blood?” Sofistikation, ja.
Text: Martin Körra
#49 The Deadly Syndrome – All in Time
På en skiva full av motsägelser väntar en överraskning bakom varje fyrtakt. De fyra amerikanerna i The Deadly Syndrome rör sig mellan den nu för västkusten klassiska indiepopen, ett par droneliknande stycken med massiv reverb och en lågmäld, akustisk folkmusik. Alltid med en säregen ton, en speciell lyster. Första intrycket kan vara att en vändning känns åt fel håll, ett solo alldeles för långt eller refräng på tok för prungande. Att sedan acceptera att allt inte alltid som man önskar, och sedan försvinna i den diffusa värld som All In Time bjuder in till är en av 2012-års mest fascinerande upplevelser.
Text: Hugo Gerlach
#48 The Magnetic Fields – Love at the Bottom of the Sea
”I’m a pretty dark person, really.” Stephin Merritt har kallats ”rockens mest deprimerade man” och har med sitt band The Magnetic Fields producerat okonventionella kärlekssånger långt innan The Pains of Being Pure at Heart ens var påtänkta. Aldrig tröttsamt indiequirky, alltid ärligt om kärlekens baksidor. Därför vet man inte vad man ska tro när Merritt på Love at the Bottom of the Sea sjunger som om han plötsligt börjat tro på solen: är han ironisk eller genuin, var det där en referens, var det på skoj? Är det meningen att det här ska vara bra? Det här är i vilket fall jävligt bra! Love at the Bottom of the Sea är som en samling jinglar, alla under tre minuter långa och framförda på odödliga, precis på gränsen till enerverande, melodier.
Text: Nike Rydberg Krohné
#47 Voices from the Lake – Voices from the Lake
Med porlande vatten inleds Voices from the Lake. Det är ett organiskt album, både ljud- som sekvensmässigt. Alla låtar glider sömlöst in i varandra vilket bidrar till en verklig albumkänsla – någonting som kanske håller på att gå förlorat. Donato Dozzy, ena halvan av bandet, har länge gjort sig skyldig till att producera bra elektronisk musik, men nu har hans förmåga pressats till sin spets. Voices from the Lake bryter kanske ingen ny mark, men det var länge sedan techno lät så här bra och var så emotionellt laddat. Det är svårt att singla ut en höjdpunkt men när Circe går över i S.T. (VFTL Rework) är det så man tappar andan, så vackert är det. Hypnotisk techno-perfektion.
Text: Tobias Jakobsson
#46 alt-j – An Awesome Wave
Bland sökandet efter adjektiv för att beskriva Alt-js debut An Awesome Wave dök ’enhetlig’ upp. På ett sätt är det helt käpprätt åt helvete, på ett annat mitt i prick. Bland dubstepflörtande beats, surfiga gitarrer och imponerande accapella-körningar är det stundtals väldigt svårt att se någon likhet låtarna sinsemellan. Med abstrakta texter om något så konkret som geometriska figurer,med flummiga beskrivningar av sex och kärleksförklaringar fyllda med otaliga populärkultursreferenser lämnar lyriken emellanåt lite mer att önska. Det finns fortfarande mycket att lära. Men på något sätt så känns ändå albumet som helhet så fruktansvärt genomtänkt och det är svårt att inte bli förbaskad över hur snyggt det kan låta när det experimenteras med så mycket. Med prestigefyllda Mercury Prize i bagaget har de fyra britterna nu också världen för sina fötter, och något annat än stordåd i framtiden vore en besvikelse.
Text: Hugo Gerlach
#45 Bat For Lashes – The Haunted Man
Redan i maj 2010 medgav Natasha Khan att hon börjat jobba på ett tredje album. Hon berättade också att hon skulle lägga ner mer tid på detta än hon någonsin tidigare gjort på något av de föregående. I oktober släpptes The Haunted Man och Khans ljuva stämma och pianospel tog en plats i mångas hjärta, inte minst i kritikernas. Det är rått och det är vackert och drivs framåt av tunga trummor och vackra stråkar. Som lyssnare är det enkelt att sväva iväg och drömma sig bort. Bat For Lashes album är fyllt av starka poplåtar, utstrålning och dramatiska texter präglar det från början till slut och gör det till ett av årets starkaste popalbum.
Text: Filip Beijer
#44 Converge – All We Love We Leave Behind
Det vore respektlöst att bara likna Converges typiskt betitlade åttondegiv vid det vanliga. Fradgatuggande monster, en snöstorm som slår ut Stockholm, ja, du vet, allt som är vilt och otyglat. Jacob Bannon och hans mannar har varit det genom en hel karriär, men de har också förändrats detaljmässigt för varje nytt steg. På All We Love We Leave Behind kan Salem-bandet gå från übertekniskt rens till Black Sabbath-liknande kompositioner utan att man lägger märke till det förrän man är mitt i ögat. Ett fortsatt totalt kompromisslöst noise som kanske inte når upp till karriärens toppar men inte långt ifrån. Har man i åtanke vilka låtar och album man jämför med är det inte ett dåligt betyg. Converges jämnhet är smått oöverträffad i hardcorekretsar.
Text: David Winsnes
#43 Errors – Have Some Faith In Magic
När Errors spelade på Hultsfredsfestivalen tidigare i sommar uppenbarade sig en brittisk trio som sköt ljud mellan sig likt ett flipperspel. En drivande trumma + en svepande synth + en dominerande gitarrslinga = ännu majestätisk låt. Om och om igen tills det tog slut. Errors är tillsammans med band som Holy Fuck och Battles ledande i den fjärde – elektroniska – postrockvåg som de senaste åren svept in över 2000-talet och med årets Have Some Faith In Magic överträffade de – ja, jag vågar säga det – alla tidigare album stöpta ur denna form. Låtar som Tusk, Pleasure Palaces, Magna-Encarta och Holus-Bolus är så rika, dynamiska och i samma veva så extremt välsydda att de lät som om de vore skapade av en grupp robotar. Men Have Some Faith In Magics allra största styrka bland alla programmerade ljud är dess organiska stämning. Det är storslaget, euforiskt, ledsamt och alldeles befriat från hörbara mänskliga röster. En puls som driver rakt igenom 20 år av framåtskridande rockmusik.
Text: David Winsnes
#42 Simon Emanuel – Om vi överlever sommaren
Efter att Alexis Weak produktionsmässigt tittat utomlands på sin debutplatta från förra året med lyckat resultat blev det i Sverige snabbt populärt att inspireras av producenter som Clams Casino och Drakes följeslagare Noah ”40” Shebib. Den allra mest lyckade kombinationen av dova ambientmattor och smattrande trummor och rakt igenom relevant lyrik stod en färgstark duo för. Simon Emanuel och produktionstrion Sum Comfort väljer på Om vi överlever sommaren en motsatt sida till Alexis Weaks slöa framtoning och satte sig plötsligt i främsta ledet. Fullkomlig världsklass, och plötsligt hade vi en hiphopartist som inte behövde titta över Atlanten för inspiration – som faktiskt själv var utvecklingen.
Text: David Winsnes
#41 Christian Löffler – A Forest
Dova, minimala ljudbilder projiceras framför näthinnan när tysken Christian Löffler målar upp nya ljudlandskap i och med debutalbumet A Forest. Han flyr storstadens pulserande nattklubbar för natursköna landskap och hittar inspiration bortom technons vagga. Melankolisk ensamhet som Blind förblir en hinna av eufori. När så många andra springer vilse i den elektroniska djungeln är tysken ett praktexempel för den nya vågen av techno. Minimal och en poppig yta går vackert hand i hand. Det är så här man önskar att varje morgon och kväll ska börja. Löffler lyckas blotta ljudet av melankoli och det är mycket riktigt, smärtsamt vackert.
Text: Magnus Olsson
#40 Jack White – Blunderbuss
Somliga låtar blir större än artisterna bakom dem. Jack White må vara en gigant, men han rår inte sitt eget mästerverk Seven Nation Army. Men i och med det första soloalbumet stärker en av den moderna rocken sina redan starka aktier. Blunderbuss är en kaxig egoboost fylld av riviga arenariff, gitarrsolon och mäktande allsångsrefränger – precis allt som krävs av en man som Jack White. Och han har återigen bevisat vilket musikaliskt geni han är genom att ena sekunden bjuda på strimmor av blues för att i andra kasta in oss i gitarrorgier som blottar den amerikanska folksjälen. Det här är ett album som skakar om och pekar finger åt gitarrernas kritiker, helt rättvist.
Text: Magnus Olsson
#39 Deerhoof – Breakup Song
Deerhoof befinner sig på en ständig jakt på efter nytt sound. Breakup Song är en lägesrapport från resan, där vi tycks få träffa gruppen under en fest. Se det som en överraskningsfest. Efter albumtiteln var det väl ingen som förväntade sig ett sådant frisinnat och pompöst album? Förvisso är titeln ingen lögn – men albumet lever snarare efter livsåskådning ”upp på hästen igen”. Dansa och festa är väl den bästa medicinen. Sammanfattningsvis kan man väl säga att Deerhoof fixar årets mest obskyra och känsloladdade fest. Du är bjuden.
Text: Klas Mattsson
#38 Ariel Pink’s Haunted Graffiti – Mature Themes
Att vara popgeni och samtidigt vara fast i barnasinnet fungerar väl inte i all evighet. Verkligheten har kommit ifatt 34-årige Pink som på Mature Themes faktiskt tycks ha växt upp. Lite, iallafall. Albumets fyra första spår visar på vilken bredd Pink numera besitter. Första spåret, Kinski Assassin är kanske årets roligate poplåt medan titelspåret är det mest berörande Pink har skapat genom åren. Han hinner också med att sjunga om schnitzlar, om att vara sexberoende och dra några stereotypiska fraser på franska.
Sanningen är att Mature Themes är lika bisarrt och uppseendeväckande som tidigare skivor, men skillnaden är Pink den här gången verkar vilja bli vuxen. Första steget, kanske. Om två år kanske han sjunger om att hur det är att vara pappa. Eller nä, det vore fan helt sjukt.
Text: Klas Mattsson
#37 Holy Other – Held
Det släpptes många jagande instrumentala album i år. Tri Angle Records släppte några av de absolut främsta kreatörerna inom elektroniskt spökskapande. Vessel, oOoOO, Howse och Evian Christ för all del. Allra mest alienerad musik 2012 gjorde en annan av bolagets akter. Många musiker har varit anonyma och mystiska innan, men få har använt det greppet som ett sätt att öka känslan av utanförskap likt Holy Other. På debutfullängdaren Held påminner Holy Other om filmkaraktären E.T – en varelse som har litet med vår värld att göra, men som fortfarande kan känna precis som vi. Som kanske till och med kan uttrycka det ännu starkare än vi.
Text: David Winsnes
#36 Dirty Projectors – Swing Lo Magellan
När Dirty Projectors släppte Bitte Orca 2009 kändes det bara rätt. Det var ett album som lyckades med bragden att låta exakt som ett år – det var ett album som definierade 2009 på ett obeskrivligt sätt. Nu, tre år senare, är musikvärlden annorlunda. Det kanske är löjligt att prata om tre år sedan som en evighet, men den generella känslan är helt annorlunda. Det kanske bara är jag, i och för sig. Men när jag lyssnar på Dirty Projectors nya album är det mer uppenbart än någonsin att min lilla tes faktiskt stämmer. Världen på Swing Lo Magellan är på ytan ganska snarlik den de skapade för tre år sedan, men likt hur Animal Collective gick från Merriweather Post Pavilion till Centipede Hz under samma tidsspann har något förändrats. Om tre år kanske jag kan summera det bättre och sätta det i ett tidsperspektiv. Tills dess är det lugnande att Dirty Projectors fortfarande släpper den mest intressanta, nakna och känslosamma popen i hela världen.
Text: Klas Mattsson
#35 Lindstrøm – Smalhans
Det är onekligen inte bara Todd Terje som hittat tillbaka, även landsmannen Lindstrøm briljerar på sitt nya giv till dansgolven. Det är något som händer i norska vatten just nu, landets förnämnsta discokungar får varenda fjord att gunga till eggande elektroniska ljudströmmar. På med rymddräkterna, peka finger till Ed Banger och hylla 70-talet. 10-talets Detroit hittar vi i Norge, kanske en fjällstuga på Galdhöpiggen? Det är ljuvligt, älskvärt och smittsamt vackert.
Text: Magnus Olsson
.
.
#34 The Brian Jonestown Massacre – Aufheben
Karaktäristiska Anton Newcombe, den något galna frontfiguren i The Brian Jonestown Massacre, har tidigare lidit av tungt heroinberoende men är äntligen nykter. Med nya albumet Aufheben visar han att bandet fortfarande levererar år 2012. Det psykadeliska soundet känner vi bekant igen och de orientaliska influenserna (i synnerhet flöjterna) är självklart med på det experimentella tåget. Trots att Newcombe tidigare sagt att albumet vagt handlar om jordens undergång känns det som om bandet ser ljust på framtiden. Albumtiteln är ett tyskt begrepp för att antingen behålla eller avskaffa och det kan väl tänkas att bandet gått i tankar om att, som man så klyschigt kan uttrycka det, börja tänka på refrängen. För mig är det glasklart. The Brian Jonestown ska behållas och fortsätta i minst några år till.
Text: Filip Beijer
#33 Woods – Bend Beyond
Woods har sedan starten 2006 släppt en skiva per år och vad som började som ett experimentellt lo-fi-projekt har på 2012-års Bend Beyond övergått till americana av det kaliforniska slaget, utan att förlora sin identitet under resan. Trots bandets höga släppfrekvens har varje sida sin egen karaktär och på Bend Beyond visar Woods upp sin mest melodiska sida och skivan är utan tvekan Woods när dom är som poppigast.
Även om man till viss del saknar bandets mer experimentella sida är Bend Beyond ett lysande exemplar på lyckad folkpop att det är svårt att klaga – och med Woods vet vi ju redan att nästa skiva kommer bjuda på en annan sida av bandet. Det är bara att njuta av en av bandets absolut bästa skivor hittills.
Text: Johan Alm
#32 Niki & The Dove – Instinct
I år var det Niki & The Doves tur att upplysa omvärlden om att Sverige just nu är bäst i världen på pop i gränslandet mellan kommersialism och alternativa vägval. Med Instinct ringade de in ett geografiskt fenomen, en musikalisk våg – utan att för den delen alls kopiera den – och behandlade popmusiken som den höga kulturform den faktiskt är. Jag skrev följande om skivan i min recension och kan nog stå fast vid det: jag föreställer mig en Breaking Bad-scen, där Malin Dahlström och Gustav Karlöf istället för metamfetamin kokar pop i stora cylindrar i en husbil ute i öknen – oberoende av omvärlden, följandes sin egen formel och med ett glasklart resultat.
Text: David Winsnes
#31 Liars – WIXIW
Inför skapandet av sitt andra album, They Were Wrong, So We Drowned drog sig bandet tillbaka till en stuga i New Jersey för att inte påverkas av utomstående faktorer. Det var under liknande omständigheter som de skrev deras sjätte album, WIXIW. Men det var inte ”ett tillbaka till rötterna”. I linje med gruppens tidigare album skiljer sig WIXIW markant från den resterande utgivningar.
I början av sin karriär associerades Liars med New Yorks danspunk-scen, en genre de rörde sig längre och längre bort från efter They Were Wrong, So We Drowned. Palindromtiteln WIXIW markerade en fullfjädrad återvändo till genren, där tunga danslåtar som Brats eller den briljant poppiga No. 1 Against the Rush resulterade i att slutresultatet blev övervägande ”dans” snarare än ”punk”.
På albumets första spår sjunger Angus Andrew om hur det är att vilja ha någon nära, medan han på andra spåret rakt säger emot sig själv med texten ”leave me”. Det ligger något lika motsägelsefullt i att Liars, bandet med hyllningsalbumet Drum’s Not Dead i sin diskografi, överger trummorna för att experimentera med ett mer elektroniskt sound. Jag är glad att de gjorde det.
Text: Martin Körra
#30 Jake Bugg – Jake Bugg
Att Jake Bugg med sitt debutalbum skulle träffa mig rakt i hjärtat kom inte direkt som en chock. Det kaxiga brittiska slyngelsoundet och de tydliga Dylan-influenserna blandade med de raka och enkla men ack så personliga texterna faller mig precis i smaken. Samtidigt är jag så genuint glad för att 18-åringen tar en annan väg än många andra i samma generation. När hans jämngamla fyller dansgolven med elektronisk musik bryter Jake Bugg normen och skriver låtar med sin akustiska gitarr. Trots att soundet inte är nyskapande så känns just blandningen av country, blues och rock spännande som ett fräscht stänk på sin samtid. Höjdpunkten på albumet är genialiska Two Fingers som med sin rutinerade kaxiga text är riktigt tung att ha med på ett debutalbum. Jag hoppas att vi får se Jake Bugg göra succé på festivalerna i sommar och jag är stensäker på att han är här för att stanna.
Text: Filip Beijer
#29 Animal Collective – Centipede Hz
När Merriweather Post Pavilion kom ut var det som att alla ljud Animal Collective någonsin experimenterat med kulminerade i en enda stor explosion av elektronisk djungelpop. Det lät inte alls som något av deras tidigare album men kändes ändå som en naturlig förlängning av allt de gjort. Kort sagt: Merriweather Post Pavilion var ett omöjligt album att toppa. Fansen visste det, kritiker visste det och bandmedlemmarna själva visste det. Om man anstränger sig och försöker bortse från att Centipede Hz inte lyckas trumfa sin föregångare så hittar man en samling riktigt bra låtar. Avey Tare brukar producera ett mästerverk eller två per album och så är även fallet på Centipede Hz. Moonjock är en gradvis stegrande låt som kulminerar i ett av årets absolut bästa klimax. Och även om inte Centipede Hz är djurkollektivets bästa album så är det en otroligt stark skiva som kan beskrivas som organisk, hektisk och mogen. Animal Collective visar återigen att de är ett av de viktigaste banden idag.
Text: Martin Körra
#28 Dum Dum Girls – End of Daze
Det hade bara gått ett år sedan bandet släppte sin första riktiga fullängdare. Just effektivitet är något jag saknar i mångt och mycket inom musikbranschen idag och redan där får Dee Dee, låtskrivare och sångare i Dum Dum Girls pluspoäng. Bandet har tagit ett stort kliv på bara ett år och nått nya nivåer med End of Daze. Likt föregångaren Only in Dreams hittar vi spår av Dee Dees mammas bortgång i både text och musik. Det är tyngre, djupare och inte lika fartfyllt som tidigare. Plattan känns mogen, genomtänkt och ger oss lyssnare en chans att lära känna Dee Dee och Dum Dum Girls bättre än tidigare. Höjdpunkten på plattan, som också blivit väl mottagen med öppna armar är helt klart låten Lord Knows där Dee Dee gör en otroligt vacker insats med sin klanderfria sång.
Text: Filip Beijer
#27 Scott Walker – Bish Bosch
Det tycks finnas två vägval när en musiker når pensionsålder. Antingen inser musikern att tiden för experiment är över och finner en slags ro i att göra skittråkig musik. Eller så inser musikern på ålderns höst att inga spärrar finns kvar och släpper lös sitt inre monster. Det är ungefär vad Scott Walker har gjort.
På en resa genom Scott Walkers mörka sinne får vi stöta på riddare, danska och jullåtar. Det är ett album fyllt av ånger, rädsla och komplexitet. Det är en oerhört främmande tanke att Walker en gång var en av världens främsta balladsångare. Här är han snarare dödens sändebud.
Text: Klas Mattsson
#26 Purity Ring – Shrines
Jag fastnade direkt för Purity Ring när jag för första gången hörde Lofticries, b-sidan som sedermera lyftes till albumspår, för snart ett år sedan. Det fanns något direkt tilltalande med duons unika sound; Corin Roddicks syntiga atmosfär byggd kring hip hop-beats och korta voicesamples ihop med Megan James ekande, effektdränkta röst, som någorlunda inger känslan av att albumet inte helt och hållet är maskinellt producerat och dessutom smälter ihop med musiken på ett sätt som nästan känns kusligt utarbetat.
Eftersom hela Shrines i princip utgörs av samma koncept genomkört elva gånger skulle albumet kunna avfärdas som en intressant men ofullständig idé. Men det som höjer Shrines från fascinerande tanke till fängslande album är den utsökta känslan för pop. Vartenda spår har en refräng som fastnar och även om komponenterna återanvänds är varje låt oerhört stark (med några få undantag) och på sitt sätt även unik. Frågan som kvarstår är vad Purity Ring kan utvecklas till, då de redan på sitt debutalbum skapat ett komplett, fullständigt lysande koncept.
Text: Jon Egerlid
.