Årets 100 bästa album – plats 75 till 51

#75 Amenra – Mass V

Amenras sound låter som ett utsträckt Mordorliknande område. De varvar byggande postmetal med stampande doom och tämjer en röst som överensstämmer med de mest otyglade hardcorebanden. Vokalisten Colin H. van Eeckhout kan viska, kan skrika, kan låta desperat, uppgiven, tom och kraftfull om vartannat. Metalorkestern Amenra besitter en talang för det avantgardistiska och utnyttjar det för att forma sina instrumentala landskap, men det är Eeckhouts närvaro som tar dem ännu ett steg längre. Med Mass V gör Amenra till och med anspråk på att peta ned Neurosis från sin länge hållna scentron.

Text: David Winsnes

 

#74 The Shins – Port of Morrow

 Jag har älskat The Shins sedan jag var 11 år när pappa för första gången spelade debutalbumet Oh, Inverted World på CD-spelaren i vardagsrummet.  Efter det har James Mercer bara fortsatt leverera toppalbum efter toppalbum och The Shins har aldrig blivit en besvikelse. Däremot var förväntningarna därför enorma när Port of Morrow skulle släppas i år och jag minns när jag skulle lyssna för första gången. Den där rädslan för att bli besviken kröp fram och det tog verkligen emot att trycka på play. Jag minns också hur jävla skönt det var att efter en halv minut in i första låten The Rifles Spiral kunna andas ut och bli övertygad om att geniet Mercer hade gjort det igen.

Text: Filip Beijer

 

#73 Damien Jurado – Maraqopa

Det har gått över 15 år sedan den Seattle-baserade singer-songwritern Damien Jurado debuterade på Sub Pop med EP:n Motorbike 1995 och i år har Jurado släppt sin absolut bästa skiva. Redan på förra skivan Saint Bartlett från 2010 märktes en ny riktning inom hans musik, mycket tack vare det då nystartade samarbetet med producenten Richard Swift, och även om Saint Bartlett inte räckte ända fram fanns potentialen. Det löftet uppfylldes på Maraqopa.

På Maraqopa går Jurado långt förbi vad man i vanliga fall tänker på när man hör (de mer eller mindre intetsägande) benämningarna  “singer-songwriter” eller “folkrock”. Speciellt tydligt är det i öppningsspåret och tillika albumets promosingel Nothing is the News som mest påminner om en psykadelisk variant av Neil Young & Crazy Horse. Bäst är dock Working Titles och Museum of Flight som båda hör till det absolut vackraste som släppts detta år.

Text: Johan Alm

 #72 Delicate Steve – Positive Force

Minns ni den varma sommaren 2012? Nä, inte jag heller. Men kanske kan Delicate Steve hjälpa dig att skapa ett imaginärt minne. Positive Force är på alla sätt en värdig uppföljare till Wondervisions. Precis som med föregångaren gäller det att du är en sucker för gitarrsolon (lugn om du inte är övertygad – det blir du garanterat efter albumets 37 minuter). Men på Positive Force jobbar också Delicate Steve med mer tradionella låtstrukturer – inte minst på den svalkande Two Lovers.

Albumets första (bokstavliga) andetag till det sista andas sommarkärlek. Det här är ett album man spelar på en grillfest på några havsklippor med de bästa vännerna i takt till solnedgången. Om denna utopi inte är närvarande går det alldeles utmärkt att drömma.

Text: Klas Mattsson

 

 #71 Lambchop – Mr. M

Jag skulle knappast se mig själv som en större countryfantast och ska jag vara helt ärlig lyssnar jag väldigt sällan på genren. Men Kurt Wagners Lambchop har alltid berört och mindre berör bandet inte med albumet Mr. M nu när Wagners nära vän, trubaduren Vic Chesnutt gått ur tiden. Vackra och gripande stråkar, pianomelodier och Wagners alldeles speciella röst som låter som om den balanserar på gränsen till att brista i gråt utgör detta fantastiska melankoliska sound. Det är personligt, sorgligt och väldigt vackert. Döden, saknaden och sorgen ligger nära till hands i det här albumet som är ett av årets mest berörande verk.

Text: Filip Beijer

 

 

#70 Ty Segall & White Fence – Hair

Det har inte direkt varit någon brist på intressanta och duktiga amerikanska garagerockakter de senaste åren; Thee Oh Sees, The Fresh & Onlys, Mikal Cronin, The Black Keys och Reigning Sound har alla släppt riktigt bra skivor. Före detta Darker My Love sångaren Tim Presley har under White Fence-namnet släppt några av senare års absolut bästa skivor, vilket även Ty Segall gjort – och i år slog de sig samman för Hair.

Hair är på många sätt exakt vad man kan vänta sig från ett samarbete mellan Presley och Segall, men det är knappast något att vara besviken över. Skivan är fylld av psykadelisk garagerock med uppenbara 1960-talsinfluenser, och även om Presley och Segall knappast sysslar med något revolutionerande här spelar det ingen roll när de gör det så bra som de gör det.

Text: Johan Alm

#69 Silent Servant – Negative Fascination

Precis som när det gäller hip-hop har många aktörer inom technosfären ofta problem med redigering. Alldeles för ofta är plattorna alldeles för långa. Silent Servant släppte sin debutfullängdare, Negative Fascination, i år. 36 minuter. Bra jobbat, mannen. Likt Jam Citys tidigare nämnda album är Negative Fascination också helt kompromisslöst. Silent Servant, eller Juan Mendez som han egentligen heter, har valt bort neonet i favör för ett skitigt, indistruellt mörker som nästan är lika mycket post-punk som techno. Hade passat in bra på Blackest Ever Black-etiketten, men fungerar kanske ännu bättre på Prurients Hospital Productions som nu faktiskt släppte albumet.

Text: Tobias Jakobsson

 

#68 Blackbird Blackbird – Boracay Planet EP

Medan de flesta akter som släppte fjäderlätt popmusik i i 2010 års chillwavevåg snabbt gick vidare och utvecklade sitt sound stannade Blackbird Blackbird kvar lite för länge och skapade anonym dreampop light. Så kom Boracay Planet i år och vände upp och ner på det. EP:n är olikt allt annat den San Francisco-belägna musikern skapat innan. Han gör electropop bättre än någonsin (Tear) men mest anmärkningsvärt är att han presterar Robert Smithsk gitarrock i en av årets bästa överraskningar (It’s a War). Blackbird Blackbird har haft en tendens att underarbeta sina alster och släppa låtar som känts ofärdiga. Därför visar ambitiösa Boracay Planet hans verkliga potential.

Text: David Winsnes

 

#67 Dan Deacon – America

Dan Deacon är en märklig man, precis som Spiderman of the Rings var ett märkligt album. Med en lekfullhet som få andra besitter gjorde Deacon ett album sprängfyllt med referenser till populärkultur där skaparglädjen tydligt lyste igenom. Det var barnmusik för vuxna. På Bromst fick man se en annan sida av Deacon och plötsligt trängdes barnet Dan Deacon med kompositören Dan Deacon. Inför America hade han två val: han kunde släppa lös barnet inom sig eller undertrycka det och låta kompositören ta plats. Han gjorde ingetdera.

America består av två delar, där den andra halvan med sin ”USA”-svit ger utlopp för Deacons inre Mozart. Stråkar och elektroniska ljud sammanstrålar och bildar ett enda virrvarr av ljud. Det är vackert. Men mitt i denna kakofoniska eufori finns det en hint av sorg och ilska. Det står i kontrast till den första halvans poppiga och glada ljudbild. Det betyder inte att de två halvorna inte hör hop, tvärtom; de ackompanjerar varandra på ett utmärkt sätt. Istället har Deacon bara gjort nålstygnen mellan sina två sidor tydligare, vilket ironiskt nog är precis vad som behövdes.

Text: Martin Körra

 

#66 First Aid Kit – The Lion’s Roar

2012 var året då First Aid Kit gick från att ha varit ett underskattat dussinband i Stockholms täta hipsterdjungel till hela svenska folkets älsklingar. Helt plötsligt hävdade var och varannan själ att de visst sett den nu mytomspunna Fleet Foxes–covern ute i skogen, ”innan de blev kända”. Där debut-EP:n flörtade med freakfolken är The Lion’s Roar mer lättillgänglig: Emmylou är en av de bättre hyllningarna till dåtidens giganter, titelspåret har en årets finare refränger och King of the World är definitionen av ordet mysigt. Således visade de två unga Svedmyra-systrarna att countrydoftande folkmusik inte alls behöver vara nasal eller reserverad för Amerikaälskande pensionärer. Jag vill inte vifta bort hjälpen Bright Eyes gav i form av Mike Mogis och självaste Conor Oberst, men jag är övertygad om att Klara och Johanna Söderberg hade kunnat skapa en minst lika kompetent skiva på egen hand.

Text: Hugo Gerlach

 

#65 Porcelain Raft – Strange Weekend

Den New York-baserade italienaren Mauro Remiddi, eller Porcelain Raft som han kallar sig själv, släppte äntligen sin fullängdsdebut Strange Weekend i början på året efter några EP- och singelsläpp. Strange Weekend släpptes på den respekterade indieetiketten Secretly Canadian och är Remiddis klart bästa verk än så länge, en drömsk blandning av drömpop och T. Rex-inspirerad glam rock. Strange Weekend är rakt igenom en mycket stark skiva, utan några egentligt svaga punkter, och ljudbilden är helt klart Remiddis egna, och en mycket inbjudande sådan. När uppföljaren väl kommer kan vi nog räkna med både mer uppmärksamhet och en högre plats på årslistan.

Text: Johan Alm

 

#64 A Place To Bury Strangers – Onwards to the Wall EP

I nästan ett decennium har vi som inte kan slåss haft möjlighet att lyssna på A Place To Bury Strangers i stället. De må vara poppigare än sina samtida oljudsmakare och mindre nerknarkat frånvarande än sina skostirrarvänner, men mest är de väldigt mycket som Stockholmssyndromet: kör över en med genomträngande dödsdån samtidigt som de manipulerar en med de mest romantiska texter. Lite som The Cures mörkaste dagar, om The Cure hade hatat andra i stället för sig själva. EP:n Onwards to the Wall släpptes bara några månader innan APTBS första album på tre år, men var i slutändan faktiskt bättre, mer innovativ och mer fysisk. Stundtals börjar termen “shoegaze” för bandet kännas helt irrelevant då det snarare verkar handla om att titta upp från golvet och sparka ner människor.

Text: Nike Rydberg Krohné

#63 TOY – TOY

Londonbandet TOY är nära vänner med mer välkända The Horrors och det var faktiskt det som gjorde att jag fick upp ögonen. I år släppte de sin debutplatta som genremässigt är en blandning av kraut- och psykedelisk rock. Drivande gitarrer och malande ackordföljder helt i enighet med min smak. Ljud och ljusvågen som sköljde över mig när jag såg bandet på Reeperbahn Festival i Hamburg i höstas kommer jag aldrig att glömma. Det här är lika vackert och ömtåligt som det är mörkt, läskigt, högt och smutsigt och jag hoppas verkligen att vi får se mycket mer av TOY i framtiden.

Text: Filip Beijer

 

#62 The Wave Pictures – Long Black Cars

Englands tre mest engelska män får mig fortfarande att fördöma min lott som flicka; de väcker fortfarande längtan efter ett liv som brittisk arbetarklassman med tveksamt hårfäste som sitter i någon källarbar och pratar smart om typ Television. The Wave Pictures tolfte album är misstänkt likt de tidigare elva och fortsätter förvalta den tidlösa skojarens musik, ärvd i rakt nedstigande led från Jonathan Richman och Hefner. Elva album och fjorton år har passerat utan något jiddrande med konstiga soloprojekt, ”elektroniska inslag” eller krystade konceptalbum. The Wave Pictures är trendtåliga nog att kunna fortsätta drivas av samma underfundiga, ungdomliga spelglädje: ”It’s a band with songs, and guitar solos”, som sångaren David Tattersall sammanfattat det. Cut Them Down In The Passes fina, melankoliska medelåldersskildring är det enda tecknet på att fjorton år faktiskt har gått.

Text: Nike Rydberg Krohné

 

#61 Death Grips – The Money Store

I No Love Deep Webs kölvatten (som i alla avseenden var just en vattendelare) är det lätt att glömma bort att Death Grips faktiskt släppt två album i år. När trion signade för skivbolaget Epic Records var det många som fruktade att bandet skulle anpassa sitt sound för den breda massan, en oro som med facit i hand var helt ogrundad. The Money Store har samma Zach Hill-smattrande high-hats som på föregångaren Exmilitary och MC Ride låter precis lika förbannad som tidigare. Produktionen har under Flatlanders överseende fått en mer elektronisk framtoning. Trots den psykologiskt påfrestande relation man som lyssnare bildar till The Money Store är det ett absurt kul album att lyssna på. Öppningsspåret Get Got är inte lika brutal som Beware från föregångaren men blir ändå unik tack vare MC Rides bisarra sångleverans och Zach Hills frenetiska trummande som ständigt driver låten framåt. The Fever (Aye Aye) syntdrivna refräng representerar albumets fokus väl. Elektroniska oljud varvas med beroendeframkallande hooks för att skapa ett av årets bästa hip-hop-album.

Den bisarra lyriken är också ett av albumets främsta beståndsdelar, framför allt på avslutningsspåret Hacker där referenser till Lady Gaga avlöses av rader som ”Post-christian shit / post chicken or the egg addiction shit”. En låttext som bara toppas av sin produktion. Rent tekniskt låter det som om trion gjort en tolkning på en Daft Punk-låt och någonstans på vägen adderat en nypa black metal. För att citera MC Ride själv: ”Gaga can’t handle this shit”.

Text: Martin Körra

#60 CFCF – Exercises

För några år sedan var CFCF-snubben som remixade Crystal Castles och Azari & III och gjorde det bra. Det händer fortfarande att han gör om låtar helt till sina egna. Skillnaden är att Montrealbaserade Michael Silver de senaste åren har funnit de melankoliska syntharnas skattkammare, kombinerat det mest skört pianospel och utvalt placerade beats. Det oväntade resultatet? CFCF är just nu en av de kompositörer som bäst definierar vår samtids musikaliska utveckling. Och skulle det mot förmodan inte vara din grej – missa åtminstone inte Exercise 5 (September), var hans överraskande sång är en av årets mest spruckna och ärliga insatser.

Text: David Winsnes

 

#59 Vit Päls – Nånstans ska man va

Vit Päls sjöng om dataspel, om att köpa godis och om den totala lyckan i att promenera runt och ”kötta sina mp3:or”. De är det enda bandet hittills som liknat en trevande kärleksrelation vid hiphopgruppen Wu-Tang Clan. Med samma sorts små gester som på debuten berättar Vit Päls om de stora känslor vi känner även när livet bara är ”helt okej”. Nånstans ska man va tar vid när sommaren tagit slut: nostalgiska tillbakablickar varvas med utdrag ur den mediokra verkligheten, där man kollar Facebook istället för att sova för att man känner sig så ensam. Den lo-fi-barriär Vit Päls gjorde till sitt signum i starten är utbytt mot en stor, ren produktion. Men förmodligen absolut inte för att kompromissa – jag dör hellre än ser Vit Päls kompromissa. Försvarstalet Hallå haters förkastar tvärtom kritikernas dissar och lyckas på fyra rader sammanfatta bandets bestående kärna: Det här är inte fult / Det här är mitt finaste / Det här är det viktigaste / I alla fall för en stund.

Text: Nike Rydberg Krohné

 

#58 Ty Segall – Twins

Det här är andra gången vi hittar Ty Segall på den här listan, och välförtjänat då Segall har varit inblandad i tre av årets bästa garagerockskivor – Hair tillsammans med White Fence, Slaughterhouse med Ty Segall Band och denna soloskiva, som också råkar vara den bästa av de tre. Twins är en logisk fortsättning på vad Segall sysslat med tidigare under sin karriär; rak och enkel, effektfull garagerock.

Influenserna är tagna rakt från 1960-talets garagerock och 1970-talets protopunk men under skivans få lugnare stunder hörs även Beatles-inspirerade melodier. Det är just melodier och Segalls låtskrivande som lyfter Twins från att bli ytterligare en sextiotalsinspirerad garagerockskiva. Twins innehåller en samling låtar som de flesta garagerockakter bara skulle kunna drömma om att ha som sin “best of”.

Text: Johan Alm

#57 Vessel – Order of Noise

Se på fan, här lyckades vi få med ännu en introvert technoplatta på den här listan. Tri Angle, och kanske framför allt Young Echo-kollektivet, har väl i år kanske förtjänat någon öl extra på AW:n som är kutym att dra sig ut på varenda jävla dag om man bor i England. Vessel är något av en outsider. Han vågar experimentera med abstrakta låtstrukturer och använder sig, uppfriskande nog, inte av en enda sampling – någonting som blir allt mer ovanligt inom techno. Det är inte mycket här som skulle fungera på ett dansgolv… men sen kommer den, Court of Lions, och bara krossar. Krossar. Krossar.

Text: Tobias Jakobsson

 

#56 Deep Sea Arcade – Outlands

LSD-trippande solskenshistorier blir knappt vackrare än såhär. Från den Australienska guldkusten härstammar fem musiker som följer landsmännen Tame Impalas framgångsvåg. Inte samma halt av Beatles-psykedelia, men ett tydligt mått av 70-tals influenser korsar trumhinnan i vad som växer sig fram som en indierockorkester av rang. Outlands är en av årets mest solida samlingar där gitarrkonsten binds samman med svunnen tid. Solkysst indierock har aldrig doftat lika mycket flanell, långhåriga män och strandfester som när Deep Sea Arcade surfar på de stora vågorna av driven gitarrock.

Text: Magnus Olsson

 

#55 The Asteroids Galaxy Tour – Out of Frequency

The Asteroids Galaxy Tour har jag haft äran att följa redan från starten. Första gången var de förband inför ett 50-tal människor på en spelning i Köpenhamn som jag mer eller mindre råkade ramla in på. Senast vi sågs var på ett utsålt Vega i samma huvudstad. Albumet Out Of Frequency är bandets andra och jag är särskilt imponerad av hur sinnessjukt bra plattan börjar (lyssna på de fem första låtarna och ni kommer förstå vad jag menar). Som galen rymdfunkpop med massor av blåsinstrument utgör den här plattan, likt den förra en unik stil.

Text: Filip Beijer

 

 

#54 LV – Sebenza

På senaste albumet handlade texterna om livet i London. Inför Sebenza kontaktade LV ett gäng MC:s från Sydafrika. Mest prominent på skivan är Okmalumkoolkat som väver samman sina texter om dagens högteknologiska tillvaro tills de inte längre går separera från musiken. Ta bara albumets första sekunder, hur de där grova ackorden gräver sig in i hörselgångarna och sedan banar väg för ett beatfyllt ljudlandskap som inte låter som någonting annat som släppts i år. Resultatet är helt oemotståndligt. Hyperdub har varit on a roll, i år, så att säga.

Text: Tobias Jakobsson

 

#53 Stumbleine – Spiderwebbed

Stumbleine lär vara en av de mest produktiva nykomlingarna i den musikaliska galaxen. (Etta? Lil B.) Konstigt nog verkar det höga tempot bara göra honom gott, då han tar utvecklande steg för varje liten release. Stumbleine är musik som karaktäriseras av ett konkret beat och en disig, upplösande, föränderlig atmosfär runt kring. Som att röra sig i en jäktande stad i långsamt mak. Peter Cooper lever i Englands sjätte största stad, knappt större än Göteborg, men ingenting kan ta storstadspulsen ifrån honom. Spiderwebbed – den ordentliga debutskivan – är hans allra vackraste skapelse hittills. Tio flyktvägar från vardagen. Musik att bära nära, nära hjärtat.

Text: David Winsnes

 

#52 Beach House – Bloom

Beach Houses album Bloom skulle egentligen kunna beskrivas med ett litet adjektiv – ljuvligt.  Och det är inte allt för olikt förra albumet Teen Dream. Men faktumet att det inte är några större och övergripande skillnader från föregångaren gör mig absolut ingenting. Victoria Legrand och Alex Scally känns tightare och de tidigare albumen får agera byggklossar till vad som 2012 blev Bloom. Det är lätt att förälska sig i den hypnotiska pop Beach House skapat genom åren och jag tror att vi om 20 år kommer minnas Beach House likt vi minns många giganter idag. För min tro och förhoppning är att de fortsätter bygga och att Bloom blir ännu en byggkloss till nästa album.

Text: Filip Beijer

 

#51 Hospitality – Hospitality

Brooklyntrion Hospitality blev egentligen klara med debutalbumet med samma namn redan för ett år sedan men det tog lite tid att hitta rätt skivbolag. Till slut blev det Merge som fick turen att signa. Det här är indie när det är som bäst – enkelt, melodiskt och inte överproducerat. Två låtar som jag särskilt vill tipsa om är min personliga favorit Friends of Friends, som dessutom har en otroligt fin musikvideo samt Eight Avenue som fått indiepopsnörena att dansa i år. För som liveband är de ingen besvikelse, det kan jag lova er!

Text: Filip Beijer

.

.

.

 

.

 

<< Plats 100 till 76

Plats 50 till 26 >>