Ariel Pink
Dedicated to Bobby Jameson

15 september, 2017
Recension av Klas Mattsson
8

2011 släppte Ariel Pink en limiterad EP-skiva betitlad I’m Not a Genius. Kanske hade han rätt. Kanske inte.

Ariel Pinks bakgrundsstory är som en perfekt konstruerad vandringssägen om en missförstådd artist som blev upptäckt av en slump. Han gjorde musik helt utan budget, där knastriga kassetter och hans egen beatboxing ersatte studioutrusning respektive trummor. Han upptäcktes av Animal Collective, efter att de hittat hans CD-R The Doldrums på golvet i sin turnébil, efter att han personligen hade gett den till dem några veckor tidigare. Enligt sägen blev de helt förstummade av hans musik och de insåg direkt att han ”var ett geni”.

Sedan följde fem år av eviga återutgivningar av hans gamla demoskivor. Efter ett halvt decenniums odlande av hans kultstatus skulle han för första gången släppa en skiva med helt nytt material. Entré: Before Today. Med singeln Round and Round i spetsen, som blev utnämnd till 2010 års bästa låt av bland annat Pitchfork, visade Ariel att han var mer än en outsider-artist som släppte några oddball-kassetter. Refrängen till Round and Round är så stor att det kändes som att han gått från att kunna fylla ut ett sovrum till att kunna fylla en hel arena.

Men vad är egentligen Round and Round? Det är en perfekt poplåt som handlar om att skriva en perfekt poplåt. Efter den första versen sjunger han ”breakdown, break break down” om och om igen under – just det – ett breakdown. Efter bryggan, en minut och 45 sekunder in i låten, är det som upplagt för en storslagen refräng. I stället tystnar låten och han imiterar ett inkommande samtal där han krasst konstaterar att han vill göra låtar som får folk att säga ”I like that!”. När refrängen sedan landar som en bomb två minuter in i låten sjunger han ”Hold on!” som för att kommentera att det var värt väntan, för han kommer ju att ”blända oss alla”. Genialiskt? Kanske.

Hans två senaste skivor, Mature Themes och Pom Pom, är högst karaktäristiska för större delen av hans diskografi – han verkar ständigt slitas mellan att skriva låtar som, åtminstone på ytan, tycks handla om sitt egna liv, dess svårigheter och kärlek (Mature Themes, Dayzed Inn Daydreams) och rent trams och flum (Schnitzel Boogie, Jell-O). Speciellt Pom Pom fick kanske en lite för stor del av nonsens, som ibland kan vara en rent av irriterande lyssning (jag tittar på dig Nude Beach A Go-Go). Men på grund av dess dubbelalbum-format var det kanske tydligare än någonsin hur många stilar Ariel manövrerar emellan – inte bara rent textmässigt, men också genremässigt. Var hör han hemma? Vad är hans egna stil? Vem är Ariel Pink?

Det är denna ständiga förvirring och mystik som fortsätter göda genistämpeln. Det är ju helt oförståeligt! Han måste vara ett geni! Eller kanske är han bara missförstådd musiker. Det är åtminstone efter en annan missförstådd outsider han har döpt sin senaste skiva efter: Dedicated to Bobby Jameson.

I sann Ariel Pink-anda inleds skivan explosivt med den hysteriskt banala textraden ”Time to meet your God!”. Frågeställningen om vad hans egna stil är kanske besvaras redan här. Dåraktiga melodier, religiös satir, löjliga trumfills och plötsliga vändningar utgör ryggmärgen på öppningsspåret som inte hade kunnat göras av någon annan än han själv.

Feels Like Heaven, däremot, är en musikalisk motsats. Helt plötsligt tycks han kanalisera shoegaze och indierock. Han förmedlar vad som kanske är sitt mest rena och ärliga kärleksbudskap någonsin (”With you I swear, it feels just like… heaven”). Sedan följer den knasiga Death Patrol som existerar i ett vakuum mellan alla beståndsdelar av funk och disco, med textrader som tycks utspela sig i något bisarrt parallellt universum till en deckarfilm från 80-talet. Detta följer han såklart upp med en låt om att jultomten är i garderoben.

Man inser ganska snart att det inte alltid är lönt att analysera hans texter – det är kanske inte främst som textförfattare han kommer bli ihågkommen. Det är de skruvade popmelodierna som i vanlig ordning stjäl uppmärksamheten – titelspåret är en av albumets absoluta fullträffar, där han med en fot i 60-talspop gör en poplåt som både lyckas vara både komplex och lättillgänglig.

Skivans huvudnummer är onekligen Time to Live, som trots sin titel verkar fokusera mer på just döden än livet. Första halvan av låten rör sig fram som ett accelererande spöktåg, ackompanjerat av gutturala skrik och metal-liknande gitarriff. När spöktåget sedan kommer ut i dagsljus igen är stämningen utbytt mot en slags feberdröm där textrader om att dö i krig möter satiriska vinkningar till Don’t Stop Believing och Video Killed the Radio Star. En helt makalös resa till låt.

Albumets förstasingel Another Weekend besitter några av hans starkaste melodier någonsin. Den eleganta låten rör sig fjäderlätt genom vers och refräng, bestucken av små Super Mario-ljudande passager. ”We were once so happy forever” sjunger han, och tycks sörja en relation som han inte kan skaka av sig. Trots alla helger där han ”loggar ut” från sig själv verkar inget fungera, och han sätter sina förhoppningar till att ångesten ska lossna nästa helg. Eller helgen efter det.

Den starkast lysande stjärnan på skivans andra halva är Kitchen Witch, som med en drömpopig ljudbild målar upp en värld som låter bekant men ändå okänd. Näst sista spåret Do Yourself a Favor känns som skivans riktiga avrundning, en enkel liten poplåt med akustisk gitarr och visslingar.

Ariel Pink är lika öppen för tolkning som vanligt. Men på albumets sista låt Acting, ett musikaliskt steg ut i okänd terräng där Dâm-Funk gästar, finns kanske svaret på alla gåtor. Gömt under autotunen (!) sjunger han ”Acting out my fantasies / Acting comes naturally for me”. Ariel Pink är en skådespelare, en kameleont, en clown! Han antar ständigt nya former, nya roller och nya utgångspunkter. Men han använder sin palett av karaktärer och stilar för att ta sig an svåra ämnen från nya vinklar. På Dedicated to Bobby Jameson kretsar tematiken kring livets förgänglighet och dödens ironi. Närmare bestämt det ologiska i att stå öga mot öga mot sin gud, att kärlek får en att känna en förnimmelse av paradiset, absurditeten i att dö i krig, relationers flyktighet och viljan att vara ung för evigt.

Ariel Pink tramsar sig, men han gör det med ett syfte. På Dedicated to Bobby Jameson är tematiken kanske klarare än någonsin, och resultatet blir hans kanske mest fokuserade album hittills. Han har alltid varit en flamboyant skådespelare, som ena stunden spelar den mest allvarsamma av roller, för att den andra vara en sarkastisk clown. Hans verktyg är desamma som under hela sin karriär – knivvassa popmelodier som han använder för att trycka på exakt rätt knappar vid exakt rätt tidpunkt.

Genialiskt?

Ja, jag tror det.

Skivbolag: Mexican Summer

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 1923 [name] => Ariel Pink [slug] => ariel-pink [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 1924 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 9 [filter] => raw ) )