Pustervik
Ariel Pink
Way Out West, 9/8 – 2018
Publicerad: 10 augusti 2018 av
Johanna Eliasson
När ridån slås upp på Pustervik under Way Out Wests första kväll möts Ariel Pink av blandade förväntingar. Vissa delar av publiken verkar sjuda av upprymdhet samtidigt som det tidigare under dagen i Slottsskogen har berättats skrönor om diverse haverier av tidigare livespelningar. De som kom för att beskåda kabalik kommer dock att bli besvikna – inga utfall eller tokigheter sker utöver vad som kan förväntas inom Pink-konceptet. Istället ger Pink och bandet en syntstinn varieté som passar perfekt med publikens humör och jakt på dans.
En timma går i Pinks tecken, och spår som Another Weekend och Feels Like Heaven förgyller kvällen. Ariel Pink kan väl knappast närmas på något annat än som ett koncept i sig. Hans musik skildrar världar som han verkar ha skapat för sig själv i första hand och lyssnaren i andra hand. Det nästan burleska i berättelserna blåser liv i karaktärerna och ger Pink rollen som berättare och spindeln i nätet. De sentiment han sjunger om förvrids liksom i en tivolispegel till att bli både tillgängliga och till museumobjekt samtidigt.
-
Pink och hans band gör sin grej, men kanske lite väl mycket. Sången dränks nästan i sin egen ljudbild, till punkten där man nästan undrar om han sjunger ut över huvud taget eller mest hänger med i flowet. Vid andra tillfällen missas textrader. När han skär igenom bruset är framförandet allt man kan önska, men de tillfällena är lite för få för att ge det där narrativet som känns bärande för hans musik. Pinks, eller Rosenberg som han egentligen heter, musik kan tvärt ändra karaktär mellan de olika styckena, men under spelningen når inte nyanserna riktigt fram. Det märks som allra tydligast när spelningens mest stillsamma låt, Baby, går i gång och samtidigt växer ett sorl bland publiken som har tappat fokus.
Trots det är det publiken som blir spelningens största tillgång. En dedikerad samling människor som ibland verkar kunna repetoaren bättre än Pink själv. Rummet fungerade som dansgolv redan i väntan på att Pink klev på, och energin fylls på av bandet. När Pink har lämnat oss och publiken sprids för natten är det med i en upprymd men lite förvirrad stämning – glädjeutrop blandas med mer fundersamma kommentarer om att det var något av det konstigaste man har hört. Ja, det är något utöver det vanliga och det är också precis vad Pink ska vara. Det är inte alltid särskilt synkat eller helt balanserat. Men ändock är det det unika konceptet Pink som har flyttat in på Pustervik för en liten stund, och minnesvärt är det utan tvekan.