De senaste fem åren har Art Alfie gett ifrån sig ett tjugotal EP:s samt gjort flera remixuppdrag tillsammans med sin ständige vapendragare Mr. Tophat. Det är först under det senaste året den gemensamma identiteten verkar ha differentierat till två separata organismer. Deras bidrag till samlingsskivan Scandinavian Swords II antydde att det var Alfie som stod för den mjukare framtoningen och Tophat för det mer explicita och pulserande. Samtidigt är en ute på väldigt djupt vatten när underlaget är så tunt och det dessutom är utgivet på Northern Electronics – Sveriges kanske mest okonventionella technolabel, grundat av Abdulla Rashim och hem för mörka namn som Varg, Korridor och Acronym.
Ändå ligger det kanske något i den tanken. När Art Alfie släpper debutskivan Reveries Of är det inte på sitt egna bolag Karlovak eller Rashims Northern Electronics utan på Studio Barnhus, ett skivbolag mer känt för ljusa, spretiga och discoinfluerade produktioner. I samma rum som Kornél Kovács släppte sin förstaskiva förra året, där Axel Boman gjorde detsamma för sin tidlösa dito år 2013, där Baba Stiltz pepprat ut aviga house/pop-EP:s sedan bolaget startades. Precis som Bomans Family Vacation är stilen något annan jämfört med tidigare singelsläpp – estetiken och känslorna är inte alltid direkt kopplade till dansgolven.
Tidiga A Lover’s Anxiety har samma avskalade och nedtonade känsla som hittas hos Moomin: ett stadigt beat som över fem minuter kläs upp i jazziga samplingar och mjuka pianoackord. Känslan är velande och tveksam, men samtidigt hoppingivande i att livspulsen fortgår även om besluten inte känns givna. Följande Llamada 911 arbetar istället med kontraster, där stämningen flyter vid en solskensstrand men stundtals hotas av de orosmoln som hopar sig vid horisontens kant. Att kicken växlande är inne i och utanför mixen bidrar till den obehagliga känslan. City Neon flyttar festen in bland höghusen och stadslarmet, där ljudet och ljuset skapar ett betryggande brus som alltid är närvarande.
Esquinas sägs ha inspirerats av ett galet sambarave i Rio de Janeiro. En taktfast resa över nio minuter där melodin tyvärr inte är medryckande nog, så festen flippar aldrig riktigt ur. Istället verkar den mest ha pågått under tiden en pratar energipolitik med killen som har ställets tråkigaste skjorta – samtidigt verkar alla andra ha haft som roligast under just den stunden. Klubbensborg och dess baleariska inramning förmedlar å andra sidan sommarkänslan ypperligt, eller åtminstone vårens trevande inledning. Livet är lätt, nu. Stämningen blir än mer varm på Greg’s Island, där easy mode-knappen måste ha tryckts ned både en och två gånger. En paraplydrink som är fantastisk att titta på, ringar in en känsla exakt, men dess sötma gör den samtidigt omöjlig att inmundiga mer än en åt gången. Dubinfluerade A Blues (Dolphin’s Cruise Edit) är det närmaste albumet kommer ett livespår. Dess lite skitigare framtoning och nästan jambandsliknande tendenser ger en mer diffus känsla.
Skivan avslutas med technostudsaren East Village Trip, ett spår som inte riktigt verkar passa skivans i övrigt varma och soliga tema. Den går hårdare och mer intensivt än resten av spåren och är kanske urladdningen vi väntar på hela sommaren. Dessförinnan har den väl döpta ahh hej då rå dragit ytterligare ett sprakande filter över ljudbilden, men dess flyktiga melodier har en lockande känsla som suger dig inåt. Först när dörren öppnas ser du tydligt att festen inte är alls som väntat; personen du hade span på hånglar med någon annan och det enda som finns kvar är folköl, så du smyger dig sakta ut och muttrar låtens titel till farväl. På egen hand samt utan househyllningar på femton minuter lyckas Art Alfie hålla fingret nära danspulsådern, berätta en någorlunda koherent historia och ge oss en av årets bästa bryggskivor. Gott så.