SPECIAL: Midwest emo

För tio år sedan slog Illinoiskvartetten Fall Out Boy igenom med sitt debutalbum Take This to Your Grave. De var en del av den emopopvåg som i början av 2000-talet vällde in över mellanvästra USA. Ironiskt nog härstammade Fall Out Boy från samma geografiska scen som många av de emoband de skulle komma att indirekt köra över när de tillsammans med en stor skara andra band myntade om den omtvistade begreppet. (I Floridaregionen regerade samtidigt Dashboard Confessional tillsammans med etiketten Fueled by Ramen. Det blev de två stora och viktiga platserna för den nya vågen.)

Det var under mitten av 90-talet som ett större nummer emoakter började dyka upp i mellanvästra och i viss mån centrala USA. I takt med att allt fler ploppade upp började independentbolag etablera sig i området och specialisera sig på musikstilen. Seattlebandet Sunny Day Real Estate brukar tillskrivas en vital plats i berättelsen om midwest emons uppkomst. De kombinerade element från sin hemstads indierockscen med den posthardcore som växt sig stark i Washington genom skivbolaget Dischord Records. Det var Ian MacKaye från det legendariska bandet Fugazi som grundade Dischord och utöver att ge ut sitt egna material signade han snart band som Rites of Spring, Minor Threat och Nation of Ulysses. Att mixa den råheten med Seattles betydligt harmlösare toner gav ett mycket karaktäristiskt sound som snabbt efterapades och utvecklades. Musikens dynamik var omväxlande hög och mjuk, fylld med flimriga gitarrarpeggion och sången var ansträngd eller gnällig och innehöll ibland skrik.

Några av de största namnen vid den här tiden var Braid, Texas Is The Reason, Christie Front Drive, Mineral, Jimmy Eat World, The Get Up Kids och, inte minst, The Promise Ring, som med sitt album Nothing Feels Good gav titeln till Andy Greenwalds fantastiska bibel Nothing Feels Good: Punk Rock, Teenagers and Emo. Men det är en komplex subgenre, inte bara för att dess historia näst intill suddats ut för allmänheten när dess mer övergripande beteckning, emo, fått en ny musikbetydelse. Många av banden som spelar midwest emo är inte ens från mellanvästern (Sunny Day Real Estate, grundarna, inräknade…). Namnet kommer från den stora utbredningen i städer som Chicago, Madison, Kansas City och Cleveland, men det betyder inte att övriga landet utesluts. Dessutom har till exempel nämnda The Get Up Kids och Jimmy Eat World startat i midwest emo-soundet men slutat i de kretsar där popifieringsansvariga FOB-Pete rör sig.

En annan sak som i viss grad skiljt dessa band från den mer testosteronstinna hardcoremusiken är att de ofta bejakat nördighet. Exempel: ofta känns det som att jag har fler emoband som poserat med katter på sina pressbilder än jag sett katter i mitt liv. Eftersom extra känslosam musik närmast automatiskt kan bli en samlingsplats för människor som är utstötta eller på olika vis skiljer sig från sina klasskamrater tillskrivs den en rätt sympatisk underdogstämpel.

Sidan Jadedpunk gjorde tidigare i år en lista över de, i deras ögon, 50 lökigaste emotexterna. ”What no! You can’t put Cap’n Jazz and American Football in with shit like Thursday and The Ataris!” kommenterade en upprörd läsare. Där samsades bröderna Kinsellas briljanta projekt – som nämnts många gånger här på sajten – med mer utpräglade indieakter som The Postal Service och Death Cab For Cutie. Det var en lista som ganska väl fångade förvirringen kring genren emo i dag; det fanns inget gemensamt sound, all musik som var självömkande hade möjlighet att platsa. But that’s life—it’s so so-so / So emotional.

Men även om emo det senaste decenniet blivit ett ord för smutskastning lever den ursprungliga midwestscenen vidare, likt ett övertäckt lager under jordskorpan. Everyone Everywhere har släppt två självbetitlade fullängdare de tre senaste åren som är fullkomligt briljanta, empire! empire! (i was a lonely estate) bevisar närmast dagligen med sina splits, EPs och album att det finns bra grejer att finna och, heck, Yamon Yamon bevisade att det till och med spridit sig till Sverige med sitt debutalbum. Det är tre droppar i havet. Jag komponerade samman en liten sammanfattande Spotifylista nedan som inte tar hänsyn till varken tid eller plats. För även om midwest emo ibland kan kännas ganska låst till båda de faktorerna är den faktiskt inte det. Den levde då, i allra högsta grad, och den lever fortfarande i dag.

Årets kanske mest omtalade släpp kommer från The World is a Beautiful Place & I Am No Longer Afraid to Die. Bara med namnet blåser de luft ner i lungorna på sin scen och poängterar att det inte handlar om några halvmesyrer: det åtta musiker starka bandet har gjort melodiös utanpå-bröstet-musik i över tre år men först nu har debutalbumet Whenever, If Ever anlänt och det är som om de gått och hållit de största känslorna på halster fram tills nu. Ian Cohen (som numera börjat skriva om den här typen av musik varannan dag) – en av huvudskribenterna på Pitchfork – gav skivan en mycket fin recension och trots att Whenever, If Ever tidigt läckte slog den sig in på plats 196 på klassiska Billboard 200.

Det är en sak som aldrig hade kunnat hända för femton år sedan och det beror definitivt mer på dagens musikklimat och vilka som köper skivor än att emoscenen fått en särdeles stor revival.

”The world is a beautiful place but we have to make it that way. Whenever you find home we’ll make it more than just a shelter. And if everyone belongs there it will hold us all together. If you’re afraid to die, then so am I.”

– Getting Sodas

Vissa saker förändras däremot inte. Fall Out Boy gjorde comeback och släppte sitt femte studioalbum ett par månader före The World is a Beautiful Place & I Am No Longer Afraid to Dies debut landade. Save Rock and Roll placerade sig 195 placeringar högre upp på Billboard-listan. Förhoppningsvis bidrar det i förlängningen till en rad nya självbeklagande mästerverk av nästa generation.

Läs även: Midwestern emo catches its second wind