Ásgeir
Köpenhamn, 7/5 – 2017

Två dagar innan sin konsert på Store Vega har Ásgeir släppt sitt andra album, Afterglow. Han har hämtat inspiration hos bland annat James Blake och Bon Iver på den nya plattan, och när han träder in på scenen upplyst bakifrån och sjungandes på autotunead isländska märks de minimalistiska och mer elektroniska influenserna av direkt. Frågan om huruvida vi enbart ska få höra engelskspråkiga versioner besvaras också då den inledande låten följs av Nýfallið Regn ifrån första skivan In the Silence. Valet att sjunga på båda språken är klokt: det finns något mystiskt i isländskan såväl som i Ásgeirs låtar, vilket förstärker gåtfullheten i hans framträdande. Ljusinstallationen på scenen lurar ögonen att det snarare är en natthimmel med norrsken, och det är som om vi förflyttats från Köpenhamn till en utomhuskonsert på ett fält på Island. Ljusen går från kallt till varmt beroende på hur musiken känns och ska kännas, och illusionerna och emotionerna de förmedlar gör att Ásgeirs redan känslofyllda röst känns ännu starkare.

Mångsysslaren Ásgeir står med både mixerbord, elgitarr, mikrofon och keyboard framför sig under nästan hela konserten. Den musikaliska skickligheten får för det mesta tala för sig själv, för under de få gånger han yttrar ord i någon form av mellansnack är det en väldigt timid man med tydlig brytning som tackar för att alla har kommit ikväll. Annars är det tyst, och övergångarna känns nästan lite pinsamma. När han öppnar munnen för att sjunga är det dock allt annat är stelt, och den vackra rösten är felfri när den griper tag i publiken. Anonymiteten i hans person skänker än mer mystik till hur mycket plats han tar på scenen utan att egentligen försöka göra det. Det går bara inte att titta bort från vare sig ljusshowen eller mannen som förtrollar oss med sin sång.

En av hans mest kända låtar, Hærra, framförs på isländska och med sådan precision i rösten att det inte bara är basen som får ens kropp att skaka. Han följer upp med titelspåret Afterglow från nya skivan, ett vackert spår där Ásgeirs nu dystra stämma möter en lekfull pianoslinga som ligger kvar genom nästan hela låten och skapar kontraster mellan ledsamt och glatt. I det gripande musikaliska och visuella landskapet är det så att en nästan tappar andan eller fäller en tår vid de allra starkaste ögonblicken. Att förlora sig själv i musiken är precis vad som händer i Ásgeirs grepp, och när publiken ger honom och bandet stående ovationer i slutet är det inte desto klarare vem mannen är – men glasklart vem musikern är.