Radiohead-fans brukar ofta få stämpeln som hjärndöda – missuppfatta mig inte. Medan de själva är helt övertygade om sin musikaliska överlägsenhet (”jag förstår Radiohead!”) framstår de som zombier som tankelöst följer sin musikgud Thom Yorkes varenda karriärssteg. Självklart hade denna beskrivning kunna appliceras på de flesta band med hängivna följare – men något med Radiohead har gjort denna grupp ovanligt stor. Och visst är det inte superkonstigt om man ser till vad Radiohead har gjort – mästerverk som Kid A och OK Computer är dömda att frambringa hängivenhet. Med rätta. Något hände dock 2011 när gruppen släppte The King of Limbs. Kritikerna var inte helt sålda, fansen var inte helt övertygade och en stor klyfta uppenbarade sig i denna annars hängivna grupp. The King of Limbs var inget dåligt album – snarare tvärtom – men i den felfria miljö Radiohead rört sig i sedan 1995 och The Bends var albumet en kursförändring för bandet. Inte långt därefter bildade Thom Yorke sitt nya band Atoms for Peace som bland annat kan stoltsera med ingen mindre än Flea på bas. Om det är en reaktion på The King of Limbs låter jag vara osagt.
Amok tar vid där The King of Limbs slutade – otraditionella sångstrukturer med ett trumdriv som nästan luktar krautrock. På Amok möter denna verklighet glitch på ett sätt som påminner om Yorkes solodebut The Eraser. Skillnaden mot The Eraser är fullbandsljudbilden som gör att låtarna kan få ett större djup, där Fleas basslingor oftast är det som sätter färg. Och ofta blir det väldigt intressant. Singeln Default är med sin välproducerade uppbyggnad, pingpongkänsla och sparsamhet ett recept för framgång. På Ingenue är vattendroppar ackompanjerade av en varm synth och Yorkes distinkta röst. Stundtals får dock Yorke hybris (vilket vi vant oss med på senare tid) och tror han kan sjunga några slappa toner om och om igen och i slutändan få en välljudande låt av det (Unless). Överlag väger dock balansgången mellan irritation och genidrag till det sistnämndas fördel.
Men det finns trots allt ett ganska stort problem med Amok. Med så många intressanta musiker hade man hoppats på att supergruppen skulle hitta en egen stil där allas distinkta fördelar hade hittat ett gemensamt uttryckssätt. Nu låter det mest som en grupp intressanta musiker som jammar ihop några låtidéer Yorke suttit på ett tag – ett Thom Yorke-album med husband. Faktum är att inget är speciellt nytt. Men det kanske är rimligt, med tanke på vilken miljökämpe Thom Yorke är. Den här gången har han fokuserat på återvinning. Bandets namn är taget från ett spår på Yorkes solodebut The Eraser och titeln Judge Jury and Executioner är från en Radiohead-låt. Albumets ljudbild är en utbyggnad av de glitch-inspirerade låtarna på Hail to the Thief. Även om Amok inte är revolutionerande, fräscht eller nyskapande levererar ändå Atoms for Peace ett album fyllt med texturer, varma melodier och – framför allt – bra låtar. En aluminiumburk är lika användbar även fast den blivit återvunnen.
Frågan är vad Thom Yorkes hängivna följeslagare tycker. Jag tror de gillar det.