Aurora
Way Out West, 12/8 – 2016

Aurora är ett slags förkroppsligande av skandinavisk naturestetik – från hennes elektropop, som bär spår av folkmusik från en svunnen tid och storslagna naturmotiv som utan kulturkrockar fogas in i en modern skrud, till detaljer liksom hennes backdrop där en björkskogs spräckliga stammar sträcker sig bort i fjärran. Om Game of Thrones-karaktärerna gjorde electropop skulle det låta såhär.

Aurora möter Slottsskogen med en kraft som nog ingen hade förväntat sig. Hennes röst tränger in i publikens medvetande lika säkert som det eviga skyfallet utanför tältscenens tak har tagit sig in till deras innersta lager kläder. Hon är som född för att stå i rampljuset, med en utstrålning som skulle kunna tillhöra en världsstjärna av högsta grad. Sången verkar besitta henne, och hennes rörelser illustrerar vajre ord med gester och dans. Hennes pop är förvånansvärt drabbande med hela hennes persona på helspänn. Hon går helt in i en roll när sången kommer ur hennes mun, för mellan låtarna träder hon tillbaks för att tacka publiken, till synes smått generad, och småprata lite om huruvida vi förstår norska eller inte.

Efter att den första vågen av energi har förlösts märks dock ett upprepande mönster i låtarnas utformning – de börjar smått och byggs upp till bombastiska urladdningar med blixtrande ljus och excentrisk dans. Energinivån blir lite stagnerad och det hela ganska förutsägbart. Effektsökeriet är påtagligt, men den har förutsedd effekt på publiken. När Auroras största låtar ljuder mot slutet av setet blir hon mellan numren tvungen att tysta ett jubel som inte avtar, utan bara ökar i magnitud, för att kunna fortsätta. Allsången ekar i de största låtarna, och publiken blir Auroras bränsle för de sista låtarna och en sista explosion.

Som för att förstärka det teatraliska framförandet bugar Aurora tillsammans med sina musiker när urladdningarna kommit till ända. Att det hela blir lite mastigt ibland förlåts med hennes ödmjuka reaktioner och enorma inlevelse. Hon är lite av en naturkraft och hör hemma i den där skandinaviska skogen hon har som bakgrund.