Rösten hos Katie Stelmanis, dragloket i Austra, är det första som slår en när man trycker på Future Politics play-knapp. Hennes sång har samma effekt på ens sinne som svalt vatten har på ett brännsår. Det vibrerande röstspektrat bryter sig ut genom högtalarna och tar sig direkt in i hjärtat – hon spänner sina stämband och skjuter amor-pilen rakt i ens bröstkorg. Med sin fängslande roll och en ofta underliggande klang av misströstan är det med sången som Stelmanis knyter ihop Future Politics. Inom albumets ram samsas skimrande syntar och höga falsetter med skarpa basslag och rappa sångstycken. Symbiosen mellan tyngden och lättheten skapar en laddad dynamik, med Stelmanis karaktäristiska röst som sammanbindande länk.
En bidragande faktor till dynamiken och att Stelmanis röst är såpass uttrycksfull kan vara att hon, förutom att vara en fantastisk musiker, i sitt låtskrivande har en utgångspunkt i operamusik. Allt hon skriver är baserat på en Puccini-opera, säger hon i en intervju, och det är inte svårt att se hur musikstilen har influerat hennes uttryck. Dramatiken som finns insprängd i rösten tar sig också uttryck i låtarnas uppbyggnad, där vi i I Am a Monster först landar i ett svävande introstycke som nästan fungerar som ett intermezzo, för att inom samma låt snart hamna på en ljudmässigt mycket mörkare plats, som i stället fungerar som huvudstycke. Retoriken och de stora hoppen mellan toner i refrängen till I Love You More Than You Love Yourself skulle inte heller passa illa i en opera.
Vid ett första möte kan dock Future Politics uppfattas som något jämntjockt. För att vara ett album som redan genom titeln påstår sig säga så mycket gör Stelmanis stundtals utdragna frasering textraderna något svårtydda. Men så snart man har bekantat sig med hur hon svänger mellan att dra ut på orden i skyhöga falsetter och att pratsjunga rappa verser faller bitarna på plats. Mänskliga relationer på en skala från mikro- till makroperspektiv är det som står på agendan och färgar texterna, som täcker in både ideologiska längtanskväden, sorgen av en förlorad hjärtevän och rädslan av att inte känna någonting alls. ”Comfortably depressing”, lyder en YouTube-kommentar till musikvideon för Utopia, vilket får sammanfatta den blåa stämning som genomsyrar albumet.
Future Politics är trots allt ett något missvisande namn. Det är inget manifest, det är inget anti-Trumpalbum (fastän den lägligt nog släpps samma dag som presidentens installation) och protesterar inte egentligen mot något annat än den postmoderna livsstilen, med individualism och allt vad det innebär. Den ter sig mer existentiell än politisk. Future Politics är ett stycke musik producerat av en person som trots förstelnade känslor och ekande ensamhet tillåter sig att drömma om en annan framtid än den som så ofta målas upp för oss, fri från kapitalism och isolering. Någonstans i fjärran ser Stelmanis ljuset i tunneln. ”I can picture a place / where everybody wants it too” sjunger hon i Utopia, och det är svårt att låta bli att drömma om en sådan vision själv.