Avey Tares musik har det senaste årtiondet accelererat i turbofart. Under hela 00-talet gjorde han tillsammans med Animal Collective alltifrån tonsättande av skimrande barndomsminnen, till skräckinjagande väsningar och hypnotisk soldränkt syntpop. Idéerna, melodierna och strukturerna kunde utan problem marineras i åtta minuter – de hade inte bråttom. Något som ändå band ihop dessa genresvävningar var gruppens tro på sin egen kreativitet, som nu återkommer på Avey Tares senaste album Cows on Hourglass Pond.
När Animal Collective släppte Centipede Hz 2012 hände något – helt plötsligt vräkte de ur sig sitt skapande, som de tidigare ruvat på så mästerligt. Det eskalerade på 2016 års Painting With, där Avey Tare och Panda Bear tycktes stå och skrika i varandras ansikten för att fånga varandras uppmärksamhet. Även om dessa skivor saknade den värme och omsorg som präglar deras bästa verk lyckades gruppen hitta något slags fotfäste i accelerationen – exempelvis är låten FloriDada något av det bästa de gjort.
2017 släppte Avey Tare Eucalyptus – en total inbromsning, där svepande ljudbilder och akustiska gitarrer tog plats. Skivan kändes som en omstart. Cows on Hourglass Pond kan nästan ses som en direkt fortsättning på den skivan, men den här gången har han förstärkt tematiken med djupa basslingor och abstrakta texter.
På det första spåret, What’s the Goodside?, bygger Avey Tare graciöst upp albumets kanske bästa spår. Låten inleds med hans uppgivna stämma och en gitarr, som sedan får sällskap av en dub techno-doftande basgång som leder låten fram till klimax där han ställer en öppen fråga om vad som är viktigt i livet. Han har dock inga svar – ”I can’t even find it on the map”. Om första spåret bygger momentum omsorgsfullt, är låt nummer två, Eyes On Eyes, snarare som att kastas in i en torktumlare. På ett nästan hypnotiskt manér kastar Avey Tare lyssnaren runt, runt i en virvelvind där texten handlar om ögonkontakt, vilket paradoxalt nog är ganska svårt att ha när man kastas runt.
Saturdays (Again) är en stilla reflektion om varför lördagar är heliga och varför måndagar känns så tuffa. Han lyckas förpacka denna naiva frågeställning i en förvånansvärt berörande låt, med en melodi och känsla som påminner om Animal Collectives skiva Feels. På Remember Mayan tycks han använda förlorade civilisationer som en metafor för förlorade personliga tider. Nostalgi löper som ett centralt tema genom skivan, men han använder nostalgin som ett verktyg för att skapa sitt mest nydanande verk på länge.
På Cows on Hourglass Pond tar sig Avey Tare definitivt ur en slags kreativ stiltje och skapar sitt kanske mest sammanhållna och bästa verk på ett årtionde. Med en slags egensinnig dualitet mellan allvarsamhet och naivitet hittar Avey Tare fotfäste i sitt låtskapande. Men framför allt är det förlösande att höra en av de senaste 20 årens bästa musiker återigen hitta tillbaka till toppform.