Avicii rev Globen

Bokstavligen. Tyvärr. En del av en läktarsektion rasade samman när Avicii smällde på. 16-åringar fyllda på Red Bull är förvisso oberäkneliga, men något sådant får ändå inte hända. Cirka 30 personer föll ner, 6 personer fördes till sjukhus och 1 tjej med livshotande skador. Tragiskt. Men trycket var enormt. I ärlighetens namn tror jag ingen skulle kunna föreställa sig vilket jävla tryck det var.

Tragedin fick givetvis de stora rubrikerna, och den senare spelningen valdes att ställa in. På grund av säkerhetsskäl. Jag var på plats, men jag märkte aldrig något. Det var via twitter jag såg nyheten, och plötsligt insåg jag att alla som dansat som galningar tvärsöver, var borta.

Trots denna tragedi bjöds det på storshow. Och det var en fantastisk upplevelse. Även om det rent musikaliskt inte är det första jag skulle lyssna på, så kan jag inte blunda för den här upplevelsen.  Publikhavet tillhör det mest brutala jag sett. Det är ett konstant liv, som oavsett låt fylls med publikens entusiasm som tar uttryck i massiva och kollektiva rörelser. Ovanför där jag befinner mig blir det ännu mäktigare att se 7 000 personer göra ”veven” samtidigt. Det är sällan man ser en publik så här lycklig. Himmelriket är nära för många.

Man ser nästan svetten i pannan på Tim. Fucking glänser. Det är fascinerande, killen är 22 år. Det är ett år äldre än mig, och har sålt över 34 000 biljetter i Sverige och då har vi inte räknat med Summerburst. Utomlands är han ännu större, och på festivaler som Ultra Music och Tomorrowland är han given. En svensk housesensation, som skulle kunna vara vem som helst om det inte vore för Judy Clay och William Bell. De flesta tänker vilka? Helt förståeligt. På den stora singeln Levels har han nämligen samplat retrosoul tillhörande Judy Clay och William Bell. Deras låt Private Number har blivit hett villebråd bland världens dj’s. En annan uppmärksammad version tillhör Pretty Lights som röner stora framgångar med Finally Moving. Pretty Lights down-tempo når en gigantisk publik i staterna, men just nu kretsar det mesta kring house.

Inför spelningen läste jag en krönika på Aftonbladet skriven av Tara Moshizi som är skrattretande. Men vad hade jag förväntat mig?

” I kväll spelar såväl dj:n Avicii som electropopduon Justice i Stockholm. Där emellan finns ett samband. Låt oss aldrig glömma det.”

Helst av allt vill jag glömma att jag läste de raderna. Avicii i all ära, men något samband mellan honom och Justice finns inte. Hur mycket man än drömmer, så blir det orealistiskt. Och det blir bara värre:

”Vore det inte för fransmännens dj-framgångar och öppnande av dansmusikdörrar i mitten av 00-talet, har jag svårt att se hur Avicii 2012 hade kunnat fylla den där golfbollen tre gånger om.”

Det är snarare tack vare Guetta, Benny Benassi, Tiësto och Swedish House Mafia som Avicii befinner sig där han är idag. Han delar knappt publik med Justice. Avicii var en galen upplevelse, och publiken var fantastisk. Men har inget med Justice att göra. Avicii bär en hel generation på sina axlar.

Om ni vågar, läs Aftonbladets krönika här: http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/kronikorer/article14458441.ab