Avicii har sedan sitt försenade debutalbum slitits mellan kreativa dilemman. Med en förkärlek för country och annan mer renodlad pop och ett rykte som en av världens bästa house-DJs har Avicii inte alltid haft det så lätt. Ska han göra skivan som han alltid drömt om eller spinna vidare på housen där han har sina fans? Istället för att göra ett val har Avicii satt sig i ett kreativt limbo där han försöker göra alla nöjda – både sig själv och sina fans.
Att blanda hej vilt mellan olika genrer brukar ofta vara ett recept på ett spännande sound. Vissa genrer ska på pappret än dock vara helt oförenliga. På True introducerade Tim Bergling oss för sin numera patenterade housecountry, som ju teoretiskt låter som en lika rimlig kombination som ketchup på pannkaka. Orimligheten till trots så lyckades Avicii slå sig in på topplistorna och var inte längre bara någon som jobbade med singelformatet.
Stories är ett steg i samma riktning. Avicii har fortfarande inte bestämt sig vilken skiva han vill göra, och hamnar återigen i ett gränsland mellan stekarhouse och sina föräldrars skivsamling. Argumentationen kring Berglings musik överlag brukar ofta handla om vilken bra producent han är, hur han mot alla odds lyckas väva ihop allt till en enhet som passar lika bra till radion som att veva till på klubben. Men sanningen är den att han egentligen inte någon vidare producent, i vilket fall visar han inte upp det på Stories.
Alla fjorton låtar på det nya albumet skrevs på akustisk gitarr och ska därför ha en annan känsla än de på True. Den akustiska gitarren verkar Bergling ha blivit så kär i att han valt att ha kvar den i introt på ett antal spår, men sedan tappat tycke för och nästan glömt bort i resten av låten. Det är mycket sånt på Stories, ljud som kommer och ljud som går, utan att ett intryck består. Albumets inledning känns relativt homogen med ett knippe anonyma houselåtar, men det dröjer inte länge innan det urartar. Sunset Jesus bygger på ett förutsägbart gitarriff och kläs sedan succesivt om till en blip-bloppig househistoria. Efterföljande Can’t Catch Me, vars text är den enda av albumets överdrivet extroverta berättelser som känns ärlig, har en reggaekänsla som kryddas med elektroniska inslag och en lägereldsgitarr. Albumets absolut lägsta punkt, och också kanske karriärens, är Stockholmshyllningen Somewhere in Stockholm med Daniel Adams-Ray bakom mikrofonen. Förutom att produktionen är ett lågvattenmärke i sig – en fånigt trallig melodi, marschtrumma som osar Melodifestivalen och stråkar som försöker ge låten ett djup den inte har – så bjuds vi även på orimliga textrader av en ängslig och hemkär Adams-Ray. ”I’m from a place where we never seperate people from people/ Some generalize, but in general I still believe that we are treated as equals”. När Adams-Ray lite senare sedan vrålar ”hemma i Stockholm, där jag hör hemma” är det bara att konstatera att den för Sverige levande reklampelaren Avicii antagligen inte kommer bidra så mycket till svensk turistindustri det kommande året.
Albumformatet i sig är egentligen helt orimligt för en producent som Avicii. Det är en utmaning att knyta ihop säcken när olika sångare med egna blomstrande karriärer gästar på varje spår. Egentligen kanske han uteslutande borde ha satsat på okända artister och undvikt samarbeten med andra låtskrivare, för att göra albumet till sitt eget. För det är precis vad Stories inte är, hans eget. Till nästa gång hoppas jag att Avicii bestämmer sig för vad han vill göra, för det skulle gynna både honom och hans fans. Oavsett vad valet blir.