Azealia Banks
Roskildefestivalen, 7/7-2013

På fredagen är Rihanna en halvtimme efter schemat på Orange Stage. Det får ses som ok utifrån förutsättningarna – förutom att man helt enkelt får räkna med att superstjärnan är sen äger hennes spelning rum sent på kvällen på festivalens största scen. Som huvudakt är det någonstans hennes förutsägbart trista rätt att anlända sent och det drabbar heller ens inplanerade nästkommande konserter på samma sätt som om det hade varit dagtid och fullspäckat med akter. På lördagen är Angel Haze en timme efter schemat på Cosmopol. Hon har en fullt acceptabel förklaring: tekniska problem.

På söndagen är Azealia Banks 45 minuter efter schemat på Cosmopol. Det är oklart varför då ingen förklaring kommer och stämningen i tältet hinner bli smått infekterad. Men det krävs ett huvud hämtat från under en stor jävla sten för att vara förvånad; genom otaliga twitterbråk, ett väldigt försenat debutalbum, ännu fler bråk (ibland utkämpade i musikalisk form) en inställd Europaturné och ytterligare trubbel har Banks sedan succén med debutsingeln 212 hunnit marknadsföra sig själv som en artist som tänker ta sig till toppen oavsett hur många tår hon trampar sönder på vägen.

Medan Banks DJ försöker hålla fansen på fortsatt gott humör genom några svintunga beats börjar folk efter en halvtimme ge upp och bege sig mot andra hållplatser. Det är svinvarmt. Jag står ensam i ett hörn och vill mest grina. Men, så är hon på plats till slut, och även om hon ignorerar aborten av den ursprungliga tiden i sitt mellansnack är det som så många gånger förr omöjligt att inte vara ambivalent inställd till Miss Bank$. När hon fullständigt mejar ner hettan med sin energi och attityd i öppningsspåret och The Prodigy-samplingen Out of Space existerar inte långsinta människor vid Cosmopol. Spår från debut-EPn bär konserten med igenkänningsfaktorn – 1991, Liquorice och, förstås, 212 är rena uppvisningar – och bredden finns av förklarliga skäl inte riktigt där än. Men man inser snabbt att Banks hade kunnat plocka låtar ur typ Mange Schmidts samlade diskografi och ändå forma det till att bli en njutbar konsertupplevelse genom presentationen. 

Bakom den 22 år fyllda Harlem-rapparen visas bland annat surrealistiska fantasyvideor i stil med ”här rider Azealia Banks på en animerad delfin”. Hon vill ha kul, hon har uppenbarligen jättekul och vill hon rida på ett valdjur så rider hon på ett valdjur. Den inställningen ger henne inte en säker och krockfri karriärresa men utan tvekan underhållande in-your-face-spelningar att glömma bort tiden till.